Solen sken in genom det öppna sovrumsfönstret, jag kisade mot ljuset och insÄg att det var en fluga som krypande pÄ min kind hade vÀckt mig. Som vore den ett sÀndebud frÄn min barndom. Om sommaren kommer barndomen plötsligt sÄ nÀra. Det Àr somrarna jag minns.
Flugorna. Och huset pÄ heden. DÀr var alltid solsken, nÀr det inte Äskade och hela alvaret skÀlvde. DÀr uppe pÄ platÄn, nÀrmast under himlen, hade vi vÄrt bo. Huset som min farfar och farbror byggt. DÀr luktade enbuskar och tulkört. DÀr kissade man utomhus och borstade tÀnderna bakom buskarna. DÀr vattnet frÄn tandborstglaset rÀckte för att en seglivad padda skulle fÄ fukt nog att uthÀrda vÀrmeböljorna. Jag tror den var odödlig av den dagliga duschningen och impregneringen med fluor.
Min pappa staplade sten. I mÀngd. GrÄ dagar blev heden grÄtung som blyerts. NÀr solen sken lyste marken blÀndande vit. Smultron och tÄng, salta bad och solvarm kind. Och sten. Det Àr min barndom. I ett hörn av det rumslösa landskapet inredde min pappa en sal.
Varje sommar staplade han sin kalkstensflis. Bakom muren kunde han bli sittande i timmar. PÄ möbler gjorda av det som flutit i land pÄ kusten. Drivved i mÀngder, med gamla skor och rostiga prylar som husgerÄd. HÀr fanns en sÀllsam stillhet och ro.
Under dansbanan vid midsommarstÄngen gömde gubbarna sina flaskor. Fiskar-Olle, med vÀderbitet ansikte och grova nÀvar. Hans mamma Helga hade alltid nyrökta flundror i en trÀlÄda ute i bryggarhuset. Det var innan myndigheterna ansÄg det livsfarligt att hantera fisk utan utbildning. NÀr smÄ grÄnade skyltar Ànnu signalerade "Rökt fisk" i varenda strandsocken.
Nu för tiden ska allt vara sÄ förbaskat kulinariskt och fint. För mig Àr det de rökta flundrorna, fiskade och rökta av gubbar i keps med termometer och gradflaskan som enda hjÀlpmedel, som Àr gotlÀndsk meny nummer ett.
Nu Àr min pappa borta, och mÀrkligt nog ocksÄ huset pÄ heden. De har bÄda ÄtergÄtt till naturen. Men muren finns kvar. Ibland har jag vandrat dit lÀngs den slingrande vÀgen. En svag skiftning och silvriga ax som vajar i vinden skvallrar om platsen dÀr huset lÄg. Allt Àr förgÀngligt, men minnen bestÄr. Det Àr en konstig kÀnsla. Men fint ÀndÄ pÄ nÄgot sÀtt.
SÄ mÀrkligt det Àr, nu staplar jag sjÀlv mina stenar. Ser kalkstenen glittra och skina. Ett av de största veckomagasinen har nÀsta lördag fem sidor reportage om vÄra röda rosor, kalksten och barnens kaniner. SÀkert som landshövdingar brukar sÀga: "Bra för Gotland". Plus 500 nya fastlandsfamiljer till hösten, tÀnker jag och funderar pÄ att söka kommunala utvecklingspengar och leader-slantar till nya planteringar.
Jag reder min pappas gamla nÀt och röker min fÄngst. Det Àr som i visan, slÀktled ska komma och slÀktled ska gÄ. Men just dÀr gullvivan blommar finns det tröst för en sjÀl.