Solen sken in genom det öppna sovrumsfönstret, jag kisade mot ljuset och insåg att det var en fluga som krypande på min kind hade väckt mig. Som vore den ett sändebud från min barndom. Om sommaren kommer barndomen plötsligt så nära. Det är somrarna jag minns.
Flugorna. Och huset på heden. Där var alltid solsken, när det inte åskade och hela alvaret skälvde. Där uppe på platån, närmast under himlen, hade vi vårt bo. Huset som min farfar och farbror byggt. Där luktade enbuskar och tulkört. Där kissade man utomhus och borstade tänderna bakom buskarna. Där vattnet från tandborstglaset räckte för att en seglivad padda skulle få fukt nog att uthärda värmeböljorna. Jag tror den var odödlig av den dagliga duschningen och impregneringen med fluor.
Min pappa staplade sten. I mängd. Grå dagar blev heden gråtung som blyerts. När solen sken lyste marken bländande vit. Smultron och tång, salta bad och solvarm kind. Och sten. Det är min barndom. I ett hörn av det rumslösa landskapet inredde min pappa en sal.
Varje sommar staplade han sin kalkstensflis. Bakom muren kunde han bli sittande i timmar. På möbler gjorda av det som flutit i land på kusten. Drivved i mängder, med gamla skor och rostiga prylar som husgeråd. Här fanns en sällsam stillhet och ro.
Under dansbanan vid midsommarstången gömde gubbarna sina flaskor. Fiskar-Olle, med väderbitet ansikte och grova nävar. Hans mamma Helga hade alltid nyrökta flundror i en trälåda ute i bryggarhuset. Det var innan myndigheterna ansåg det livsfarligt att hantera fisk utan utbildning. När små grånade skyltar ännu signalerade "Rökt fisk" i varenda strandsocken.
Nu för tiden ska allt vara så förbaskat kulinariskt och fint. För mig är det de rökta flundrorna, fiskade och rökta av gubbar i keps med termometer och gradflaskan som enda hjälpmedel, som är gotländsk meny nummer ett.
Nu är min pappa borta, och märkligt nog också huset på heden. De har båda återgått till naturen. Men muren finns kvar. Ibland har jag vandrat dit längs den slingrande vägen. En svag skiftning och silvriga ax som vajar i vinden skvallrar om platsen där huset låg. Allt är förgängligt, men minnen består. Det är en konstig känsla. Men fint ändå på något sätt.
Så märkligt det är, nu staplar jag själv mina stenar. Ser kalkstenen glittra och skina. Ett av de största veckomagasinen har nästa lördag fem sidor reportage om våra röda rosor, kalksten och barnens kaniner. Säkert som landshövdingar brukar säga: "Bra för Gotland". Plus 500 nya fastlandsfamiljer till hösten, tänker jag och funderar på att söka kommunala utvecklingspengar och leader-slantar till nya planteringar.
Jag reder min pappas gamla nät och röker min fångst. Det är som i visan, släktled ska komma och släktled ska gå. Men just där gullvivan blommar finns det tröst för en själ.