Vem har skrivit denna odödliga kärleksdikt? Nej, den ingår inte i Krönikans pågående poesitävling som nu är inne på tredje omgången. Vem författaren är får ni veta längre ner i i texten.
De två första omgångarna av tävlingen har inte varit svåra. Rätt svar har varit Hjalmar Gullberg (Kyssande vind) och nu senast Nils Ferlin (Infall).
Vinnare (lottdragning) och därmed finalist blev Leif Bertwig i Visby som skriver:
"Ferlins "Infall" är en av hans små vardagliga betraktelser som gör honom så enastående som poet. Jag har sedan barnsben blivit matad med Ferlin (av en humanistisk far) och hans "Livets villervalla" tycker jag än idag är helaktuell".
Tävlingen går nu vidare och meningen är att den nu ska bli lite svårare. För de som var med vid valborgsmässofirandet vid Grötlingbo bygdegård är veckans uppgift ganska lätt, för jag var där och höll majtal och då läste jag den här dikten:
4 små tanter i Grötlingbo var så
förunderligt rädda.
De bodde i små kvarnar utan dörrar
eller ljus.
De kunde knappast skönjas bland
spindelväv och löss.
De gnydde i det övergivna hemlighusets springor.
De var så förunderligt rädda.
De dolde sig i nässlornas sus.
De hade 4 liv och 4 ruttna stegar utan
början eller slut. Därute var den
gränslösa, sjunkande ängen.
Vem är den här på Gotland och i hela landet kända poeten? Ring eller mejla!
Aktuell rapport från Godset:
Två kycklingar och ungefär lika många bin.
Sju år gammal ny bil. Saaben till salu (sorg!).
Rabarbern snart klar för paj.
Vinfältet sydsluttningen bör i år ge druvor till en halv liter vin.
Uppskjuten badpremiär. Feghet?
De nya stenvarporna ännu inte provkastade.
Gräsklipparen startade. Så är läget!
Jag undrade i förra krönikan var alla original tagit vägen. Människorna som vågar bryta det traditionella, invanda, trygga och som anser att frihet är viktigare än trygghet.
I ett mejl citerar Anna Dahlberg i Hässleholm ur boken "Och livet går vidare" av Taylor Caldwell:
"Det är märkligt hur civilisationen absorberar människor. Den äter dem levande. Den kräver hela tiden att man ska ge den sin hand, sina ögon, sitt hjärta och sin själ. Om man gör det har man ingenting kvar. Man måste fylla tomrummet med massideal eller gemensamma gester".
Så känner nog de flesta. Vissa dagar, vissa stunder. Insnärjda, längtande, berövade någonting viktigare än det som nu är. Men som tur är så finns också andra dagar, då det ordinarie livet går vidare och det känns värdefullt att leva igen. Kanske redan i morgon.
I ett försök att vara lite originell har jag i en timme blåst ballonger hos handlaren här i byn. Det handlade om något slags rekordförsök och jag hann med etthundrafemtio stycken, men om det blev något sammanlagt rekord vet jag inte.
För mig var det det i alla fall.
dddfhgkf?d??...
Nu undrar ni säkert vad det betyder. Det betyder ingenting, det var bara katten Asterix som just nu hoppade upp på skrivbordet och vandrade över datorns tangentbord. Han gör så ibland när han får tråkigt och vill ha uppmärksamhet.
Vi är kattvakter för min äldste son och hans sambo under en månad. Asterix är en långhårig norsk skogskatt och hans kompis Truls är en korthårig av någon annan ras. I Malmö, där de annars bor, är de innekatter och därför vågar vi inte släppa ut dem.
Ofta sitter de på fönsterbrädet och tittar ut på hönsen och fåglarna som spatserar omkring och flyger helt fritt där ute i solskenet.
Är det synd om innekatter?
Jag nämnde tidigare att hönsen nedkommit med två kycklingar. Det är ett ganska dåligt resultat med tanke på att det är två hönor som i tre veckor ruvat på ett antal ägg.
När den ena hönan (Transan) kläckt fram de två kycklingarna tröttnade Hillevi på sina ägg och Transan på sitt återstående. De har nu delad vårdnad om kycklingarna och det är ett väldigt gullande och vaktande. När jag kommer för nära gör de två mödrarna gemensam sak och försöker hacka ihjäl mig. Jag svarar då med rytande och armviftningar och vårt förhållande är i dagsläget att betrakta som kärvt. Nära krigstillstånd.
Nyblivna mödrar är sannerligen inte att leka med.
Skogen eller havet?
Jag känner en skogsmänniska som säger att hon vill bli gran i sitt nästa liv. Kusten och havet är definitivt ingenting hon längtar efter. Jag skrev i en tidigare krönika och undrade varför det allmänt anses som finare att bo nära havet. Skogsnära boende talas det sällan om.
Men jag fick inga svar, varken från Hemse, Buttle, Atlingbo eller Bäl. Trivs skogarnas och inlandets folk bättre där, eller är de egentligen avundsjuka på oss som bor med havsbrus i öronen?
Men om jag får välja, gran eller fiskmås i mitt nästa liv, så blir det utan tvekan gran. Fast helst tall.
Åter till den inledande kärleksdikten. Det var jag som skrev den till mina allra första kärlek. Hon var sjutton år. Vi brukade läsa dikter för varandra och vi hade en gemensam favorit i Sten Selanders "Spela kula" som börja så här:
Vi spelade kula på torget en dag, en liten folkskolegrabb och jag...
Av den dikten skrev vi olika personliga versioner, baserade på saker vi gjort tillsammans. Hon kunde till exempel skriva: "Vi gick på bio en kväll, en gotländsk brevbärare och jag...". Och jag skrev: "Vi åkte skidor en vinterdag, en rödkindad stockholmsflicka och jag...". Helt oskyldigt och ungdomligt banalt.
Efter ett års pussande i hennes trappuppgång på Söder i Stockholm, där hon bodde med sin mamma, åkte jag hem till Gotland på semester. Därifrån skickade jag ett vykort med den ovan citerade och i mitt tycke mycket roliga tolkningen av Sten Selanders "Spela kula".
Sen tog den kärleken slut.