Genom andra ser jag min egen förändring
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag under åren som gått tänkt på henne har jag ju tänkt på henne som hon såg ut. Då. Det är ju så, ingen åldras i minnet.
* * *
Jag är inte särskilt aktiv på de Internet-sajter där man knyter banden med dem man känner och har känt.
Tar en sväng ibland med tangenternas hjälp, söker efter gamla vänner med udda namn, kompisar, folk från förr.
Får en aning om hur det gått för dem, om livet varit vänligt.
Märkligt hur tiden går. Time flies, som man säger. Jag hittar människor jag inte tänkt på på många år, personer i vars umgänge jag och andra jag känner ingick när världen var yngre.
Och nu, ser jag på till exempel sajten Facebook: namn och folk jag inte har en blekaste om vilka de är snurrar i deras nutidssfär.
De är bara just namn för mig, utan kött och utan den historia som finns mellan oss som fanns då. Tiden har flytt, våra centrum har flyttats.
Hon hade vita träskor och blå strumpor med vita ränder runt skaftet. Jag ser henne ända hit på träbänken framför den tegelbruna skolan. Gymnasieåren skulle ta vid, nya klasskamrater från andra orter.
Och så gick de sex terminerna med fester, skratt och centrala prov innan vägarna skildes av nödvändighet och livsval.
Men tiden tickade och så dök hon upp på min datorskärm.
Bara sådär, för att jag skrev hennes namn i en ruta.
Precis som alla andra som dykt upp där. Som Värnamo-Svensson från lumpen, en glad jävel som diggade Hawkwind och Gary T’to Band. Han var i inkorgen en dag, betydligt mer tunnhårig än då.
Jag letade fram ett gammalt foto på Svensson med björkris i hjälmen och k-pist i famnen. Grönklädd och svettig efter tremilamarchen står han framför A6-kasernens röda tegel i Jönköping. Det är ett köpcentrum där nu, vet jag.
Och jodå, gör man en fantombild av det fotot, visst kan man vrida fram hans fejs 25 år i tiden.
OCH HON FRÅN klassen, då. Jag vet inte om du läser det här, Camilla, en del av dem från förr gör ju det på nätet, vet jag, men…åren har gått. Jag tänkte det när jag såg dig.
Och Gud vet vad du tänkte när du såg mig. Tiden är en tjuv, allting krackelerar, allting tappar lyster, det unga blir grått och får rynkor. Genom andra ser man sin egen förändring, det man aldrig får grepp om i en dag-för-dag-spegel.
Men samtidigt, bakom allt, såg jag ju den där 16-åringen. Oförstörd. Opåverkad.
Tiden har gått. Allt har hänt. Ingenting har hänt. Men världen har blivit så mycket mindre.