De senaste veckorna har det mesta handlat om barnen. Stora ungen har börjat i förskoleklass och över en natt byttes vår långa sommar ut mot nya rutiner, ny personal att lära känna, nya föräldrar och framför allt nya kompisar för henne.
Naturligtvis har omställningen varit störst och mest krävande för vårt barn. Men likväl har vi föräldrar genomgått någon sorts kris under de här veckorna.
Varje kväll har vi dunkat ner i soffan, alldeles utmattade för att sedan påbörja ett timslångt samtal om något som hänt under dagen. Minnen från våra egna skolstarter har vällt fram och vi har gått igenom dem alla.
Alla värsta tänkbara scenarion för vårt nyblivna skolbarn har vi också gått igenom samt tillhörande åtgärdsplaner om skräcktanken eventuellt skulle bli verklig.
Det är verkligen skönt att vi är två föräldrar just nu får jag säga. Då jag inte har alltför många solskensminnen från mina egna tidiga år i skolan har min man desto fler. Som vanligt kompletterar vi varandra.
Samtidigt som vi skolar in, går på föräldramöten, handlar nya kläder och pysslar ovanligt mycket med våra barn börjar våra föräldrar få mer att göra med sina föräldrar.
Jag och morsan jämför våra känslor av dåligt samvete när man lämnar på dagis/skola och när man lämnar sin gamla mamma efter ett besök och kommer fram till att skillnaden inte är särskilt stor.
Dock är jag 30 och hon 60. Hon är pensionär och jag är snart höggravid. Och på Hemse sitter mormor som snart fyller 80 och ser tillbaka på sitt liv där hon uppfostrat sex barn och hjälpt till med en hel hög barnbarn samtidigt som hennes 6-åriga barnbarnsbarn börjar skolan och drömmer om vem hon ska gifta sig med och funderar på om hon kommer att vilja ha barn eller inte. Soli gynnar hällä haju haju ha.
För första gången i mitt dräktiga liv har jag blivit sjukskriven. Sjukskriven från sjätte månaden tills att jag föder.
Förutom lättnaden kommer även glädjen över att äntligen bli tagen på allvar. Det är tredje barnet nu och jag har mått lika dåligt varje gång. Att äntligen få bekräftelse på att det inte är normalt och något jag, likt mor som ska kard u spinne, måste uthärda är otroligt skönt. Så nu behöver jag inte oroa mig över det mer.
Nu är det bara den dagliga oron över det lilla livet inne i magen kvar att tampas med!
Och så oron över hur tillvaron återigen ska förändras genom en ny familjemedlem.
Hur ska hon som kommer att bli mellanbarn ta det här? Kommer hon att känna sig bortglömd? Och är det verkligen klokt att dels vara gravid och sedan dessutom ploppa ut en ny unge just när den stora genomgår en så stor förändring i sitt liv som den nya skolan inneburit?
Hur kommer det att bli när vi nu måste vänja oss av vid sömn hela natten och de små sovmorgnarna vi nu till och med kan få av våra stora barn? Vart ska ungen sova? Vi har ju bara tre sovrum i huset!
Vi måste bygga ut!
Ja aldrig får man frid. Och när väl ungarna blivit vuxna ska det väl börjas med morsan istället. Och när väl det är klart är det man själv som ska bli gammal.
Men det tänker jag i alla fall inte oroa mig för ännu.