Glimtar
Av någon anledning är jag inne i en period där jag tänker, lever och upplever glimtar, tycks det. Det känns litet och tryggt och ganska skönt. Jag kisar inte i fjärran och jag är inte uppslukad av ett årsbokslut. Hela 2009 var ändå ett slags bokslut - och en nystart.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nyårsafton 2009. Jag är tillbaka i Hejde, i sällskap av goda vänner och före detta grannar. En brokig skara. En pensionerad dirigent, en kvinnlig riddare, en jagande skogshuggare, två mycket älvlika danska systrar, en tysk sökare, en yngling på väg att bli man och en klok liten flicka på väg att bli klokare och större. Och så jag.
Samtalen, maten och vinet flödar och plötsligt, utan att vi greppat det, är tolvslaget här - och borta. Missat. Så, vi samlas, korkar upp champagnen och gör en egen nedräkning, sisådär fem minuter in på det nya året.
På vårt eget tolvslag hoppar danskarna vilt tjutande från varsin stol, för så gör man tydligen i Danmark. Hoppar in i det nya. Eller så är det bara de älvlika systrarna.
Och så Dublin, 2003. Jag gör en kombinerad arbets- och nöjesresa, har en första ledig dag och ger mig ut på jakt efter en pub och Guinness. Refreshes your spirit. Men jag hittar ingen pub, märkligt nog, trots idogt letande. Däremot hittar jag en gatupredikant som tycker vi borde lyssna mer på Gud. Jag frågar honom om vägen.
- To a pub? Why? Why do ya want to go to a pub? Stay and listen instead, let me tell you about the word of God!
- Thanks but no thanks. I just want a pub.
- But why? Drinking only brings ya grief!
- I’d still like to go to a pub.
- But why? There’s nothing good for ya there!
- Yes. Guinness.
- Ahh... well then! Ya continue this street, take to the right and there’s the pub.
Kosovo, våren 2004. Jag är här för att skriva om den svenska fredsbevarande insatsen. Solen strålar och bandvagnen rör sig snabbt och stadigt på den av EU asfalterade byvägen. Vi färdas i serb-enklaven söder om Pristina och plötsligt, runt en krök, fladdrar något frenetiskt på vägbanan. En plastkasse? Nej, ser jag. En påkörd katt, vilt sprattlande.
Bandvagnens förare, en fåordig svensk, styr larvfötterna ditåt och fladdret upphör. Ingen säger ett ord.
Gotland, hösten 2009. Jag har kontakt med en man som vill köpa en häst av mig, till "sin flicka". Vi pratar ett par gånger på telefon och träffas också: han, jag och flickan. När vi efteråt hörs igen på telefon frågar jag, eftersom jag glömt, vad hans dotter heter.
- Åh. Ja. Alltså. Hon är inte min dotter. Hon är min flickvän.
Jag ber om ursäkt. Mannen ringer ingen mer gång och det blir ingen affär.
Alltid, ingenstans. Om man åker in i ett av universums svarta hål - för det kan man göra - så försvinner man. Bokstavligt och bildligt. Där inne, i hålets mitt, dit all materia dragits och pressat samman ofattbara krafter. Där finns... inget.
Du slits inte sönder eller övergår i atomer eller något annat dramatiskt. Du bara... upphör. Allt upphör. Tid, rum, existens.
Livet, just nu. Jag strävar efter att då och då göra nya spår i den snö som faller - och i tillvaron i stort. To boldly go where no woman has gone before, typ. Och så försöker jag slappa och njuta av stunden. Av glimtarna.
Bäst just nu:
Nya och gamla vänner.
Dvd-boxen med hela Sex and the city. Lycka för den som har dator men är utan teve.
Alfred. Som Emils Alfred, alltså. Alla borde få ha en egen Alfred.
Hångel. Alla borde få lite hångel ibland.