Förra året byggde jag en uteplats utanför den lilla lada där vi bor uppe i Rute. Jag grävde upp jorden, ryckte bort de där vildrosorna en efter en, högg efter rötterna med yxa, som en vilde, och så lade jag omsorgsfullt ut platta stenar på gården, som jag hittade inne i ladan. Jag var mycket nöjd med detta. Det var så tillrättalagt och vackert. När jag nu kommer tillbaka efter ett år märker jag att taggbuskarna naturligtvis kommit tillbaka, nu mellan stenarna. De har trängt undan varenda sten, krossat allt i dess väg för att komma upp. De har vuxit sig lika högra som förra året, nej högre. Jag ger inte upp vid synen. Jag känner revanschlusta. Jag tar på mig ett par riktigt tåliga trädgårdshandskar och så rycker jag bort dem med rot och allt, nästan i vrede, och åter har jag en fin uteplats.
Det går en bara en vecka eller tio dagar och så ser jag skotten komma upp igen. Det finns en förtvivlan i det där, men kanske finns där också en lättnad. Jag känner att det är befriande att naturen bestämmer här på Gotland. Jag har inte varit någon annan stans på jordklotet där jag känt att naturen utgjort ett sådant starkt och påtagligt väsen som här. När jag rör mig i den här naturen känner jag att jag tränger mig på. Jag känner mig som en objuden gäst på cocktail, som till och med kan känna hur alla stirrar bakom mig, viskar till varandra och undrar vad jag egentligen har där att göra. Jag känner mig verkligen som den gäst jag är här på Gotland. Jag gör vad jag kan för att göra mig bekväm i Gotlands natur, men naturen här har inte gjort sig bekväm i mig. Jag skulle kunna hävda att jag äger den tomt jag köpt här på Gotland, men det är inte sant. Det är den som äger mig. För varje år som går så är det som om naturen lutar sig lite närmare mig, det prasslar i buskagen, som om någon viskar till mig: “Du får gärna vara här och njuta av allt som är här, men gör dig inte hemmastadd här för all del. Du får vara här en liten stund, tio år eller femtio, men glöm inte att allt bara är på låns. Vi kommer att ta allt tillbaka en vacker dag."
Jag känner det inte bara i ladan, jag känner det överallt på Gotland. Jag tog en tur till Furillen häromdagen och det kändes som om jag upplevde natur från fem olika världsdelar på denna 10 kilometer långa resa. Jag såg en ravin som påminde om Grand Canyon, ett knastertorrt fält som såg ut som en sydafrikansk stäpp, jag såg en böljande äng som påminde om Skåne eller något ännu längre söderut och träsk som kunde vara från den amerikanska södern. Att sitta i den där bilen var att sitta i en kapsel med utsikt över allt det som vi aldrig kan rå på.
Jag ser nog hur människorna nere på södra Gotland utkämpar sina krig mot naturen. De försöker kapsla in sig själva med fåniga betongklossar till hus. De har millimeterprecision i sina rabatter. Blommorna ska stå i givakt, på rad, annars kan de fara åt helvete. Om naturen gör en framstöt så är de genast där och knäpper den på fingrarna. Jag råder dessa människor att regelbundet återkomma till sina räta betongbunkrar. Missar de en sommar så kan det hända att naturen tagit sin revansch.
Jag älskar uttrycket “mig äger ingen". Det får mig att känna mig stark och fri. Här på Gotland är det annorlunda. Gotland äger mig och det är en hisnande, kittlande och underbar känsla.