Tjugo år har gått sedan jag stod på Burmeisters innergård och såg raketerna fara högt över stan. Abba sjöng Happy New Year, vi skålade och när jag tittade ner hade en maskin blåst ut vitt skum som sakta steg upp längs våra ben. Jag minns det som igår, och om jag hör Abba sjunga kan jag än i dag bli rörd som när svenska hjältar hyllas på tv-gala. När programmet sändes före jul fick näsdukarna åka fram.
Jag gillar det nya. Ofta kan jag komma på mig själv med att vara så himla nyfiken på framtiden. Jag brukar nypa mig i armen och försöka leva i nuet. Det tar sig, jag har blivit ganska duktig. Men allt det där spännande som förhoppningsvis ligger framför en, det ilar i hela kroppen av förväntan just vid nyår.
Nytt år är avstämningarnas tid. Tiden mellan ett rot-avdrag och nästa. Tid att summera inte bara årslöner och avdrag, hellre också erfarenheter och upplevelser. Jag har barnen som måttstock. Tänk att det redan är en tolva istället för de magiska millennie-nollorna. Det årsskiftet, när alla datorer skulle krascha och frågan om vår framtid hängde på en skör gärdsgård, minns jag med särskild glädje. Blundar jag hör jag än i dag kyrkklockorna i Kräklingbo dåna i natten. Vi drack champagne och sköt raketer. Skålade i vänskap, och himmelens alla stjärnor stod rätt för just oss två. Våra hjärtan slog men hon jag kramade in det nya årtusendet med fick plötsligt rusningspuls. Några dagar senare kom vi på orsaken, ett litet underverk fanns i hennes mage.
Nyår kan vara så sprudlande festligt, men också oväntat. Ett år hamnade jag på fest i Klintehamn. De mer testosteron-stinna killarna från Klinte böjde spik för att visa sin styrka. Efter ett tag var situationen inte olik Kristi korsfästelse i blodspillan. Sedan sprang vi ut på gatan för att skjuta raketer. Någon slog i en ännu icke böjd spik i en tall och satte fast ett sådant där hjul med krut som ska snurra och spraka. Plötsligt lossnade spiken och helveteshjulet for brinnande in i folkhopen. Det året började bättre än det gamla hade slutat, kan man säga.
Det är så man vill ha det. Bra. Men ändå hoppas att det nya året ska bli ännu lite bättre. Om man inte böjer spik är nyår för mig tid till eftertanke. En dag som denna tänker jag lite extra på de som satt sina avtryck under året. Som Lars och Kristina Flemström. Varje år har de tagit sin lilla bil och kört den långa vägen till Toscana. Vi träffade dem där i höstas. De sa det var sista året de bilade ner. Jag hoppas Lars och Kristina får ett gott 2012, och inte tror jag ett dyft på att de slutar bila ner i Europa. Vi ses på Rivieran!
På nyåret flyttar två av mina bästa vänner från Stockholm till Gotland, med världens just nu förmodligen sötaste unge. På kort tid har jag varit med och värvat hit tre nya gotlänningar. Jag tror regionen borde införa någon typ av premie för oss som säljer Gotland. Typ halv skatt eller så. Men jag måste tagga ner. Vi är i dag 57 000 gotlänningar och visionen för 2025 är bara 65 000. Om alla skulle göra som jag blir vi 220 000, på bara ett år. Men som gotlänningar brukar uttrycka saken kommer det aldrig "ti’ att gå de, naj".
Gott Nytt År på er!