18 april
Nybadad (Konstnären och jag träffades på bryggan vid soluppgången) sitter jag med min andra mugg kaffe och tittar ut över den spegelblanka viken. Ett antal sjöfåglar (fråga inte vilken sort!) simmar stillsamt omkring och efterlämnar smala "plogfåror", som efter några sekunder suddas ut av det spegelblanka.
En helt underbara morgon.
Men ändå sorgsen. Annorlunda. Så här dags, halv sju, har jag i vanliga fall fått sällskap av katten Asterix, en långhårig morgonpigg norsk skogskatt med stort behov av närhet och hjälp med kamning och avlägsnande av fästingar. Han och jag, två herrar i medel- (han), respektive övreövre medelåldern (jag), har vant oss vid den här morgonrutinen.
Men i dag har jag ännu inte sett till honom, jag vet inte var han är. Jag vågar inte leta. Kanske är han död.
I går opererades han för en svulst i magen. En cancer som spritt sig in i lymfkörtlarna. Ingenting att göra. "Låt honom själv bestämma hur länge han vill leva!" sa veterinären. I går kväll var han slö och fortfarande omtöcknad av narkosen. Han vinglade in under soffan i TV-rummet och somnade där. Jag vågar inte gå ner på knä och titta under soffan innan jag skrivit färdigt den här krönikan.
Jag vill inte veta.
Men livet måste ju ändå gå vidare.
Den här helgen ska vi fortsätta arbetet med bastuflotten i hamnen. Kanske kan det bli sjösättning i början av veckan, för vi har lovat bastubad till påsk. Eventuellt får vi bada medan flotten står kvar på land, för bad måste det bli.
Jag ska även försöka komma i gång med varpaträningen. Förrförra onsdagen var jag och kastade i Rävhagen i Visby. Jag har en bra bit kvar till storformen märkte jag.
Påsksillen ska läggas in. Och laxen gravas. Ägg har vi gott om för hönsen värper bra. Jag ser fram emot äggtoddyn på påskafton, enda "pausen" under mitt alkoholfria halvår. Äggtoddy är ett måste när det är påsk. En tradition.
Och så ska jag räfsa bort all vintersand och alla upptinade höstlöv från den smala gräsremsan utanför stenvasten mot vägen.
Nu är klockan över åtta och ännu har jag inte sett till katten.
Ovanligt många bilar kör ner till hamnen, stannar och tittar på bastuflotten och kör sedan tillbaka upp mot samhället igen.
Det är påskfirarna från fastlandet som just kommit med färjan. Många extraturer, rekordmycket folk och sol och värme. Vilken påsk det kommer att bli!
Klockan hinner bli nästan nio. Jag tittar under soffan framför tv:n, men där finns ingen katt. Jag letar på flera andra möjliga ställen och hittar honom till slut under en säng på övervåningen. Han tittar på mig och reser sig mödosamt upp, men nedför trappan vill han inte gå. Jag får bära honom.
Han äter en smula och sen vill han gå ut, men det får han inte, såret efter operationen måste först läkas. Så nu sitter han i stora fönstret med en löjlig plasttratt runt huvudet och tittar på hönsen, som sprättar efter mask i kanten av det inhägnade trädgårdslandet.
"Låt honom själv bestämma hur länge han vill leva!"