Jag var till Varberg och köpte häst i helgen. En spansk hingst. Sexig som Javier Bardem. Bildskön som Antonio Banderas. Mustig som Marques de Arienzo.
Från honom var det bara ett par mil till billighetens för mig ditintills outforskade högborg Ullared. Så... jag var ju tvungen att bege mig dit. Fast jag och trängsel inte är den mest lyckosamma kombon.
Den bokskogskantade vägen dit är lika vindlande vacker som själva handelsområdet - dumpat mitt i den halländska obygden - är platt och artificiellt. Som en månbas, fast med fler toaletter.
Att gå in kändes lite som att sköljas ner i en valbuk. Småslemmigt, svindlande och väldigt, väldigt stort.
Gekås har 25 000 kvadratmeter butik, 4,5 miljoner årliga besökare och ett dagskasserekord på 25,7 miljoner kronor. Den dagen var kön 1,4 kilometer lång.
Söndagen den 5 juni är det ett rikligt men köfritt flöde. Jag går vänster, vänster och direkt ner på hästplanet, som är relativt svalt och relativt framkomligt. Relativt.
Jag plockar och shoppar, häpnar över utbud och priser och börjar efter närmare en timme känna att jag har koll. Att jag nog pallar även det famösa markplanet. Isterbuken.
Jag tar rullbandet upp - och fastnar i ett skruvstäd av svettigt människokött. Folk, vagnar och varor omsluter mig. Jag börjar kallsvettas och min blick fladdrar efter en flyktväg. Det finns ingen. Jag kippar efter andan, ger likt en skendöd fisk upp och flyter med strömmen. Framåt, mot okänd avdelning. Finns där syre? tänker jag.
Då plötsligt: en lucka! Där, åt höger! Jag vrider min kundvagn och går mot ljuset. Mittemot närmar sig en annan kvinna med kundvagn. Vi ser på luckan, vi ser på varandra och jag ser hennes näsvingar vidga sig.
I ett annat läge hade jag nickat vänligt och sagt: "Gå du." Nu sänker jag min blick, biter ihop - och hinner precis ut innan valmagen sluter sig om köttmassan. Kvinnan med vagnen blir kvar och jag ser inte tillbaka.
Gekås genomsnittskund är en 43-årig kvinna som rest 23 mil för att bränna 3 600 kronor. Hennes make kör bilen.
I en av de 62 kassorna hamnar jag bakom henne. Komplett med knökfull shoppingvagn som greppas av make med svettig panna och flackande blick.
Kvinnan rusar i skytteltrafik mellan varorna och maken med vagnen, medan den oändligt långsamt rör sig framåt. Hon fyller på med kuddar, en pläd, något kantigt som jag inte ser vad det är... och till sist är de framme vid kassan. Då inser hon:
- Du! Det var ju trädgårdsstolarna också!
- Mhm? mumlar maken frånvarande. Lite avstängt.
- De är i andra änden av butiken. Jag tror inte jag hinner tillbaka innan du packat upp allt på bandet.
- Eh... Nähä... Så att..?
Nu flackar mannen med hela huvudet och jag nästan dör av medlidande. Så ser kvinnan på mig. Stadigt.
- Du! Kan du tänka dig att byta plats med oss?
Jag möter inte makens blick utan flyr ut, kånkandes på en av de 25 000 gula kassar valen spyr ur sig varje dag. Kassen kostade en tusenlapp, så jag är en klart undermålig kund. En utmattad, undermålig kund.
Fast... jag gjorde finfina fynd, det gjorde jag. Och jag såg gott om möjligheter till fler. Och lite roligt var det också. Faktiskt. På ett ganska sjukt sätt, men ändå.
Och i juli ska jag - faktiskt - till västkusten igen. Så... Gekås, du får sluka mig igen. Möjligen nedsköljd med ett glas vin och några vänner som kan fiska upp mig.
****
Bäst just nu:
Marques de Arienzo. Min riojafavorit - och den sköna spanjorens nya namn. Enzo till vardags. Till veckan kliver han av färjan och blir gotlänning.
Sverige. Du gamla, du fria och andäktigt sköna. Tack för ännu en fantastisk roadtrip. Vi ses snart igen.