”Undvik mitt namn är du snäll eftersom tystnadskulturen är uttalad på sjukhuset och risken för repressalier stor.”
”Kanske att någon äldre kollega som närmar sig pensionsåldern kan uttala sig.”
”Det råder stor tystnadskultur inom regionen, och sjukhusledningen skulle aldrig acceptera att vi uttalade oss om hur vi behandlas. Så för mig, och av rädsla, så är det av största vikt att det är anonymt.”
Läkare och sjuksköterskor vittnar just nu om en allvarlig situation på lasarettet. Men det som skrämmer mig mer än situationen på lasarettet är den tystnadskultur som tycks råda.
Samtliga anställda som jag pratat med är rädda för att träda fram offentligt med sina åsikter. Rädda för repressalier. De säger att de försökt kommunicera internt, men utan framgång.
I samma veva skriver sjukvårdsdirektör Marie Loob i ett brev till sjukhusets anställda:
...//...”Jag har dock aldrig förstått värdet av att söka svar och lämna åsikter via media istället för att söka fakta internt och ha en god dialog på den egna arbetsplatsen”...//
Har inte direktören förstått vår roll och vikten av att kunna larma i frågor som berör anställda men även i det här fallet alla gotlänningar och besökare?
Tystnadskultur kan medföra flera problem. Förutom dålig arbetsmiljö kan det innebära att risker inte identifieras, och därmed inte heller undviks.
Inom flygindustrin tvingades man bryta den tystnadskultur som rådde för att höja säkerheten. Det efter ett antal flygkrascher som inträffade under 70- och 80-talen och som kunde ha undvikits. Men den förändringen behövde komma uppifrån för att fotfolket, piloterna, kabinpersonalen och personalen på plattan skulle våga öppna upp och kritisera uppåt chefsleden om de erfarenheter, risker och misstag som begåtts på grund av bland annat dåligt ledarskap.
Metoden, som kallas CRM, eller Crew Resource Management, implementerades inom svenska sjukvården på 90-talet, med varierande framgång. Kanske vore det läge att ta ett omtag?
Med det kommer ett ansvar att larma – men framförallt ett ansvar att lyssna, och lära av sina och andras misstag. Hur ska det annars kunna ske någon förändring?
Vem ska vårdpersonalen vara lojal mot, om det nu handlar om lojalitet? Är det mot uppdraget, det vill säga att tillhandahålla en så trygg och bra vård som möjligt, eller är det mot Region Gotland?
Någonstans på vägen har beslutsfattarna glömt att lägga örat mot golvet, och klart är att det råder diskrepans mellan sjukhusledningens och ”fotfolkets” tolkning av vad hotad patientsäkerhet är för något. Man borde kunna börja där.