Det är tre år sedan jag skrev min första krönika i GA: "Om kärlek, ensamhet och sushisug". Med perspektiv från sisådär 70 krönikor, tycker jag rubriken ganska väl sammanfattar de ämnen jag oftast berör, djupdyker i eller svävar på målet kring. Jag skriver ju om livet, liksom. Precis som alla andra krönikörer. Fast med mitt eget och unika perspektiv. Ingen är som jag. Eller du.
Oftast flödar orden fritt och jag känner att jag har vettiga tankar, insikter eller filosofier att dela med mig av. Men så ibland fastnar jag. I funderingar på vad jag ska säga om livet. På vad jag eller någon annan inte redan sagt. Skrivit. Och egentligen går det inte, det förstår jag ju. Man kan bara säga saker som redan är sagda - fast möjligen på nya sätt.
Och antingen gillar man sättet. Språket. De tankar och känslor orden formar. Men... ja, jag tror du förstår.
Och jag hör det ju då och då. Att krönikörer per definition har ett bäst före-datum. Att man när det passerat bara skriver samma sak om och om igen - och på samma sätt. Alternativt att krönikörer, oavsett läsare, inte borde få fortsätta skriva år efter år, eftersom ombyte förnöjer.
Hittills har ingen sagt så om mig. Eller snarare: inte till mig. Ja, förutom i min fåhövdade men ihärdiga skara ogillare bland debattörerna på helagotland.se. Där läser jag ibland att det är ett hån mot GA:s läsare att ha mig som krönikör. Att läsvärdet i mina krönikor är noll. Tja...
Jag har inga illusioner om att bli läst och älskad av alla. Däremot är det ju smakfullt om en anständig andel av GA:s och helagotland.se:s läsare dels läser mig, dels gillar vad de läser. Gör du det? Vad tycker du? Om mig? Om bäst före-datum på krönikörer? Om krönikor och krönikerande överlag?
Nu läser jag igenom vad jag just skrivit och det suger till i magen. Herreminje så självutlämnande och idiotiskt av mig! Jag ändrar mig, jag vill vara älskad av alla och om du inte älskar mig, säg inget!
Nej då. Bara skojar. Jag vill veta vad du tycker, oavsett vilket.
****
Nu tänker jag tycka lite själv. Om språk. Om tre ord.
1. Tjejsamla. Ordet myntades av en krönikerande kollega och om det tycker jag inget särskilt. Däremot om att Språkrådet, Sveriges officiella språkvårdsorgan, angav det som ett svenskt nyord - efter att det använts en gång. En gång. Trovärdighet, Språkrådet?
2. Stenungsbakad. Är det ens möjligt att ingen på Leva kungslador sett att deras vägskylt är felstavad? Eller struntar de i det? Jag kör förbi den varje dag och varje gång dras min blick till eländet som till en smetig bilolycka. Snälla, gör nåt!
3. Bäbishålet. Det är vad det kvinnliga könet benämndes, under skolprat om sex med gotländska lågstadieelever. Alltså... jag brukar sällan rasa ur genusperspektiv, men det är verkligen höjden av förmätet förminskande av kvinnan, hennes kön och hennes sexualitet. Barn är värda mer och bättre. Bäbishål! Vad är då mannens kön? Bäbisnål?
****
Bäst just nu:
Appassimento på box. Efter tolv månader på ekfat. Heja Castel Forte!
Tecken i tiden. Barmark, citronfjäril, nedcabbat, krokus, blåsippa, rävunge, sol. Heja våren!
Träningsvärk. I min nyjoggade och krympande rumpa. Åtta kilo minus. Heja mig!