Helg von Hell
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men låt oss ta det från början.
Fredag.
Jag har jobbat sent på torsdagen, somnat långt efter ett och blir väckt i ottan av ett upprivet telefonsamtal om snö och drivbildning. Väglaget oroar flera elever på den ridkurs jag arrangerar i Hejde, fredag och lördag.
Förutsättningarna för hästsläp är alltså tveksamma och jag erbjuder mig att hämta en av elevhästarna. Explorern har ju fyrhjulsdrift och tassar stadigt i de värsta väder. Så, jag lastar en häst i Dalhem och en i Träkumla och vid Isums kör vi rakt in i snöstormen. Men vi kommer fram.
Då kör en av hästtjejerna i diket vid gården. Jag erbjuder mig att dra loss henne, kör på plats, går ut för att haka på draglinan - och hör centrallåset slå igen bakom mig.
Explorern har alltså motorn igång, fullt värmepåslag och vilt vevande vindrutetorkare. Låst. Det är en kvart till kursstart.
Jag plumsar iväg för att be om hjälp, trampar igenom snön och rakt ner i 30 centimeter vatten. Med drypande kängor och ridbyxor får jag låna en bil och kör, i snöstorm, till Visby. Där ska jag möta min hyresvärd, som lovat komma och låsa upp så jag kan hämta mina reservbilnycklar.
Jag kommer fram rejält försenad och ingen är där. Mobilen är också inlåst i bilen, så jag kan inte ringa. Jag tänker att min hyresvärd nog tröttnat och åkt hem.
Jag lyckas komma över en annan reserv-husnyckel, hämtar bilnycklarna, plogar mig tillbaka till Hejde, flyttar min sedan två timmar tomgående bil - och kastar mig med andan i halsen in i min ridlektion, sist ut.
Då piper det i min mobil. Tre missade samtal. Min hyresvärd hade anlänt strax efter mig och väntat kvar. I två timmar hade han väntat, världens bästa hyresvärd.
Världens mest nedkylda hyresvärd, numera. Förlåt.
Lördag.
På väg till Hejde kör jag inte i diket och när solen tittar fram hinner jag lagom börja skaka av mig känslan av att något ska skita sig. Så frågar jag en av hästvännerna var hennes hund och livskamrat är. Hon berättar att han blev sjuk och dog förra veckan och vi gråter båda två.
Lite senare plumsar jag mellan stallet och ridhuset med en hink skvimpande vatten i höger hand. Jag blöter ner mina kängor igen och försöker flytta hinken till min för ett par veckor sedan överansträngda men nu till synes läkta vänster hand. Det går inte. Den gör ont.
Skitont. Trots att jag gjort som doktorn sagt, vilat och ätit anti-inflammatoriskt. Ända fram till kursen, ju.
Så ringer en god vän. Hennes pappa har just dött.
Men kursen går bra. Riktigt bra. Tills strömmen går. Då dör vattenpumpen, så vi får inget kaffe och ingen värme. Och ridhuset blir svart, av och till under kvällen.
Söndag.
Jag stannar i sängen tills jag åker till stallet i Träkumla. Inget dåligt händer där. När jag kör hemåt funderar jag på mitt kåseri. På temat. Och pang! Rådjuret flyger från den svarta kofångaren och ut i den vita snön.
Ett 112-samtal och 15 minuter senare är viltvårdare Malte på plats för eftersök. Benbrutet släpiga spår leder in i den mörka skogen. Jag åker hem.
Måndag.
Får skäll, order om ny vila och ny medicin av doktorn.
****
Bäst just nu:
Nej. Det kan jag inte påstå.
Jo! Snart kommer mamma och pysslar om mig.
Kramar. Jag behöver kramar. Massor av kramar.