9 maj
En söndag eftermiddag i månaden samlas kvinnorna och pratar om böcker som de läst, eller inte läst men kanske ska läsa. Just nu sitter de några meter bakom min rygg och surrar runt köksbordet. De är nio stycken. Jag hör inte riktigt vad det pratar om, men uppfattar ändå att det här inte enbart är en litterär bokklubb. Trevligt har de för det skrattas mycket.
När jag var nyinflyttad startade jag en liten Mat- och Tipsextraklubb tillsammans med några lokala gubbar. Vi skulle träffas en lördag i månaden, laga mat tillsammans, tippa fotboll och sen se matchen på TV.
Första lördagen var vi hemma hos mig. Vi inledde ambitiöst med en sillsmörgås och därefter stekt strömming med potatismos. Till det snapsar och starköl. En av oss (inte jag) somnade i soffan redan en kvart in på matchen, en gick hem i halvtid (han måste hem till hunden, som inte tyckte om att vara ensam) och en tyckte inte att de här träffarna var en bra idé, eftersom hemma hos honom kunde vi inte vara, för där var alltid fullt med ungar, i synnerhet på lördagarna.
Sju rätt på tipset, men maten var god sa alla fyra som var med. Någon mera gång blev det aldrig.
Medan jag skriver ovanstående kommer jag på mig själv med någon slags omvänd könsdiskriminering. Eller vad man ska kalla det.
En söndag eftermiddag i månaden samlas tanterna..., skriver jag först, men ändrar mig genast och byter ut tanterna mot kvinnorna. Jag tror att de tar illa upp annars.
Längre ner i texten kallar jag oss i vår lilla misslyckade mat- och tipsklubb för gubbar. För det är ju det vi är, män som med råge passerat femtioårskalaset. Gubbar.
Enligt samma enkla logik bör därför kvinnor i samma ålder vara tanter? Eller gummor, men det skulle jag aldrig våga kalla kvinnorna i det här gänget.
Det växer kajp under päronträdet och vid syrénbersån, så det är bara att plocka. I år hittade jag ett recept på internet, på Ingrid Levanders, vid Stenstugu i Fröjel, hemsida. Lite snål tyckte jag hon var med kajpen, så istället för en och en halv deciliter hällde jag i tre.
Soppan blev helt fantastisk.
Mina två sjuklingar, katten och motorcykeln, har en längre tid varit föremål för kostsam vård och omsorg. Katten för cancer i lymfarna och mc:n för läckande olja och tröga växlar.
Asterix, katten, behöver inte längre ha plasttratten runt huvudet och han får vistas utomhus igen. Men om framtiden vet vi ingenting, cancer är ju cancer.
Motorcykeln Enfield står kvar hos Mc Madness i gamla sockerbruket i Roma för obduktion eller upplivningsförsök, jag vet inte vilket.
- Helt hjärndöd är han inte, så det finns hopp, säger man uppmuntrande på Madness.
För en vecka sen var jag helt inne på att sälja den, men jag fick då ett mejl från Mats Lund i Visby, som själv har en Royal Enfield:
Bison, vad du än gör sälj inte motorcykeln! Min går som dröm. Den ska läcka olja. Min startade inte i början. Och växlade som den själv ville, men nu går den bra.
Jag var på invigningen av utställningen om "Korumpianen" Erik Olsson på Fornsalen. Där träffade jag Ingvar Larsson från Fårö, lika lomhörd som jag. Vi konstaterade att i sådana här tjattrande miljöer hjälper det inte med hörapparat. Han böjde sig fram och halvskrek in i mitt öra:
- Jag använder inte min apparat längre, för i min ålder har man ju redan hört det mesta!
RUBRIKER:
Gubbar går bra
men inte
tanter och gummor?
"Helt järndöd
är han inte så
det finns hopp"
Dubbel så mycket
kajp då blev
soppan fantastisk