Mata lamm. Mata barn. Jobba. Mata barn. Skjutsa barn. Leta efter saker. Hämta barn. Förlösa lamm. Elda i pannan. Betala räkningar. Tvätta kläder. Tvätta lamm. Äta barn. Förlösa pannan. Så här på våren går allting bara runt, runt och man hinner inte tänka efter vad man håller på med.
Man borde dock tänka lite mer på var man lägger saker och ting i dessa lamningstider. Jag gjorde ett försök att panikstäda förra helgen. Det förde dock med sig att ännu fler grejer försvann och inte kan hittas igen. Bland annat var det en blå bok som försvann för gott. Jag vet att jag tänkte:
– Mien, lägg inte boken här! Det är ett konstigt ställe och du kommer inte att hitta den igen!
Och så blev det. Jag har säkert slösat bort en hel timme redan på att leta efter boken, en timme jag kunde ha haft till städning istället.
Det tar mycket tid att ha det rörigt omkring sig. Det såg jag i morse när Hemmansägaren skulle lifta med mig till jobbet. Han öppnar passagerardörren på min bil i hopp om att kunna kliva in och sätta sig. I samma stund han öppnar dörren ramlar det ut massor med grejer, skräp, verktyg och balsnören. Jag ser hur Hemmansägaren anstränger sig för att bita ihop, han böjer sig ner och samlar ihop alla saker som ligger på marken och öppnar bakdörren för att lägga in dem. Men det skulle han inte ha gjort för i samma stund som han öppnar dörren väller det ut tomma dieseldunkar, böcker, kläder, en slicksten. Hemmansägare kan inte bita ihop längre.
Min värsta skräck varje år i lamningen är att den lilla Fårägarnas fickbok ska försvinna, en liten, grön oumbärlig bok där viktiga fakta skrivs in. I Fårägarnas fickbok skriver man upp lammungarnas öronnummer och vem som är mamma och pappa till vilka lammungar. Man skriver vilken tacka som har ett konstigt juver. Om boken skulle försvinna så kan man i princip inte rekonstruera den informationen.
Ett år försvinner boken. Det enda jag gör är att jag tittar i boken vilken tacka som ska ha medicin, jag går på toa, hämtar medicinen i kylen och sedan är boken borta! Jag har nog aldrig letat så mycket som då. Jag kunde inte sova på flera nätter. Allt avelsarbete, allt jobb, var det nu förgäves? Jag låg vaken och grubblade över var boken kunde vara.
Jag åker Hablingbo runt och letar i alla diken. Jag finkammar lammhuset, vänder på varje halmstrå. Men det är yngste sonen som hittar den lilla gröna. Den kommer fram när han letar efter ett par rena byxor i tvättkorgen. Jag har väl bara i förbifarten slängt boken ovanpå tvätten och sedan har den ramlat ner under några kalsingar och annat och blivit liggande där.
Det var då jag insåg att man inte kan ha ett sådant osäkert system som en liten grön bok till så viktig information. Därför registerar jag alla lamningar digitalt numera varje kväll. Den lilla gröna är bra att ha som back-up, när man snabbt ska slå upp en lammunges mamma, men jag är noga med att numera alltid lägga den i den gamla postlådan vi monterat i lammhuset.
Städning och uppsättning av fler postlådor, det blir helgens projekt!