"Henne ville man inte ha i strupen"
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag följde med dagen efter och blev allt annat än imponerade av denna skygga individ som bara vägde lite över två kilo. En i mitt tycke lömsk rackare. Herre Gud, henne ville man inte ha i strupen. Och någon "affär" blev det inte.
Hon hade en inflammerad mun som krävde vård. Trädgårdsarkitekten fyllde i en intresseanmälan, trots min bestämda avrådan. Några dagar senare fick vi meddelande om att vi kunde hämta henne, i Roma eftersom hon skulle undersökas på veterinärstationen och sedan omhändertas av oss. Vi skulle få ha henne på prov. Doktor Persson såg till att vi fick med både smärtstillande och penicillin. Till katten.
Så långt var det inga problem. Men hur i hela friden får man i en vildkatt medicin, en katt som varken äter eller dricker? Jag är dock inte född i farstun. Jag har tidigare medicinerat trilskande djur, både hästar och katter. En liten skit på dryga två kilo skulle inte bli några problem. Trodde jag. Det är bara att dra på sig en långarmad tröja och sedan trycka ner drogen i halsen på kraken. Trodde jag.
Hon högg snabbare än en kobra. Det bara small till i vänsterhanden. Och som hon bet! Hon hängde som en hungrig iller i en kalkontupp. Ont? Om det gjorde ONT?! Smärta var bara förnamnet. Kunde det bli värre? Jo, det kunde det.
Sjukvårdsupplysningen förordade en snabb färd till vårdcentralen. Här krävdes stelkrampsspruta, penicillin och smärtstillande. Skulle jag börja knapra till kattens medicin så länge? Tanken föresvävade mig. Men hur doserar man?
Vi tog närmaste vägen till Hansahälsan. Men si, det var helt fel. Man ska ringa innan. Fan att jag inte tänkte på det. "Hörre du, kan jag få en tid i dag, jag ska nämligen handskas med en vildkatten. Skulle det barka åt helvetet så kommer jag, annars ringer jag återbud".
Svenskt myndighetsutövande har sina bisarra sidor. Kvinnan bakom glasrutan skulle dock tala med en sjuksköterska. Vi kunde slå oss ner så länge. En timme senare fick vi beskedet att vi kunde få en tid. Två timmar senare. På akuten skulle jag få vänta betydligt längre, trodde hon. Jag fann övrig diskussion överflödig. Värmen kan lätt få en ur gängorna. Såret i handen värkte och jag mådde tjyvtjockt.
Vi for ner till akuten och förklarade läget. "Vi ska hjälpa dig", sa damen i receptionen. Och nog blev jag hjälpt alltid. En kvart senare hade jag fått stelkrampsspruta och hämtat ut både penicillin och smärtstillande på Apoteket.
Jag hade tydligen prickat in en tid då 08:orna ännu var ute drog på sig värmeslag och soleksem. Annat var det vid återbesöket två dagar senare. Det gick inte att få in en fot på akuten, så jag lämnade wo.
Jag återkommer om kattens vidare öde.