Det var en klocka som gick och det skulle lämnas på fotboll och pianolektion och dessförinnan skulle det fräsas upp färdigpytt från frysen med plattan på sexan och påminnas om läxor och hur mycket måste jag tjata för att ni ska hänga upp era blöta kläder och se till att bli klara nån gång det är bråttom…och det var när jag for som en vässad vepa genom huset som hon som snart är åtta höll fram en liten lapp, ett rött och grönt papperspyssel.
Jag lösgjorde tre sekunder från min stressbubbla och öppnade pappret som var ihopvikt till en liten bok, och där stod skrivet med hennes nyfikna handstil:
var glad
inte sur
bara glad
Det är ju så kul att vara glad och må bra, mycket roligare än allt annat. Och det finns så mycket att vara glad åt, det är så enkelt att fånga ett skratt.
Jag brukar tänka på Luss som körde packmoppe i stan där jag växte upp. Hur han fräste fram i den ymniga snöyran den där vintereftermiddagen med blicken i backen för att slippa snö i ögonen och brände rakt in i arselt på en parkerad Volvo herrgårdsvagn.
Sånt får mig att skratta.
Och det är roligt att se människor vars keps blåser av, att se folk som inte hittar sin bil på färjans bildäck. Ett litet skratt i vardagen och en slags värme i bröstet.
Jag såg tv-programmet "Blågula drömmar", en dokumentär om P95-landslaget i fotboll och en pojke där som, rakt in i kameran, sa att han "gillar att springa i djupled".
Det var dock en helt ny tanke för mig.
Att man kan "gilla att springa i djupled".
Jag gillar grillchips och soluppgångar och en bakfumlare om tillfället ges men att springa i djupled har jag aldrig ens reflekterat över kan vara skoj.
Jag tror jag mer skulle gillat att göra mål.
Jag tog henne i famnen, förstås, för den där lilla lappen var en påminnelse om vad som är viktigt i livet.
Att verkligen hålla det som är nu hårt i handen. Utan väntan hinner man ingenting, utan kärlek kommer man ingenstans.
Jag stannade upp och såg den installation över vår tid som vårt hem blivit: barnens kläder på golvet i hallen, potatistärningar på både golvet och spisen, en trave tallrikar kvar på köksbordet, mjölken glömd på bordet, brödsmulor kvar sedan i morse, halvdruckna mjölkglas, dagens post ännu oöppnad, allt lämnat vind för våg.
Och vad annat kunde jag göra än att skratta åt eländet.
Jag stoppade den i plånboken sen, hennes lilla lapp. Några sanningens ord, en livboj, när allt omkring en svajar och kaos inte längre är granne med Gud utan faktiskt flyttat in i mina rum.
var glad
inte sur
bara glad