Sitter och slösurfar lite på Facebook. Tittar in hos en gammal vän, oj, hon ska visst få barn! Kollar efter hur det går för en annan kompis nystartade företag, ja, det ser ut att gå bra där, vad skönt. Glider in hos ett gammalt ex, oj då, han har visst förlovat sig.
Jag förvånas inte längre när jag ser bilderna på hans blivande fru. Alla mina ex, eller, varenda människa av hankön som jag ens tittat åt, verkar alla ha fastnat för samma typ av tjej: Tjejen man skriver sånger om.
Vi vet alla vem hon är. Alla känner henne. Hon är kvinnan med de röda läpparna och det långa, svepande håret. Håret är alltid blont, brunt eller svart. Aldrig lite mitt emellan, aldrig grått och jag förstår för mitt liv inte hur hon gör, för när hon sover så flyter håret över hela kudden. På morgonen dessutom, innan hon har vaknat! Mitt hår flyter aldrig någonstans. Det skrubbar ihop sig i en svintoliknande knut i nacken.
Hon har osynliga blommor i sitt hår och bor inte alltför sällan i någon nedlagd mjölkbutik. De säger att hon är vild, men inte på ett sånt där jobbigt, gapigt, politiskt vis som vissa andra kvinnor, utan mer flakmoppe- vild. Ingen vet egentligen riktigt vad hon tänker, för de djupsinniga, mycket känslosamma utläggningarna hon kan slänga ur sig, är alltid väldigt mystiska och svårtolkade. Ingen vet egentligen heller riktigt vad hon bryr sig om, förutom fåglar som blivit överkörda. Dem begraver hon, ofta vid en sjö.
Egensinnig, skulle man kunna kalla henne. Inte som alla andra tjejer. Hon går runt i tank-girl boots och blommiga klänningar. Hon dricker whiskey som en hel karl och gråter bara när det verkligen, verkligen är sorgligt. Aldrig till Dirty Dancing-filmen. Hon har inte ens sett den. Om hon ens äger en tv så ser hon bara på Kobra och däremellan Ingmar Bergmanfilmer. Hon har nog förresten knappt ström i den där gamla nedlagda mjölkbutiken. Istället går hon ofta på Folkets bio.
Hennes midja är smal och barmen är trind och när flakmoppe-säsongen är över kör hon en gammal Dodge 67. Hon har aldrig armsvett. Ej heller pms. När sommaren kommer säger hon bara helt lugnt "åk du iväg på dina festivaler eller fjällvandringar eller det där konventet med RKU. Själv ska jag åka till Provence" och så åker hon bara. I Italien cyklar hon runt på de små landsvägarna kantade av lavendel och den blommiga kjolen fladdrar i vinden, men fastnar aldrig i cykelhjulet. Hon köper bröd från bageriet och sitter i timmar i sitt fönster med utsikt över havet och skriver dikter som ingen riktigt förstår. Alla förstår dock att hon är sorgsen. Om inte genom dikterna så fattar man ju det när hon envisas med att begrava vartenda trafikskadat litet djur som hon stöter på.
Om hennes karl blir lite väl på fyllan någon kväll och det inte finns någon taxi, så kör hon hem. För då är hon konstigt nog nykter, eller i alla fall inte full. Inte blir hon förbannad heller, för hon bryr sig liksom inte riktigt. Hon står över sådant. Istället får han kladda hejvilt på hennes ljuva kropp i bilen. Hon är den perfekta partnern. Om han tar det sista smöret från förpackningen så tar hon bara sin gamla Dodge och kör till någon lanthandel och köper nytt smör.
Hennes bröst är som svalor som häckar och inte alls som mina. Mina är som två döda svalor. Ihjälskjutna. Hon badar ofta i sjöar och när hon gör det är det typ alltid lite dimmigt. Hon badar oftast naken, eller i badkläder i retrostil. Hon har aldrig bikiniångest eller oönskad hårväxt.
Min man, han fick en med både pms och bikiniångest. En med svintohår och högljudd röst. Men jag går i alla fall inte runt och luktar sur mjölk!