Högra skinkan rodnade av vass skare
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Snön blixtrar i skymningen och hade jag gått ut nu hade det knirkat så där torrt om skorna.
Barnen rasar i sovrummet och kallar varandra "blåbärsbiffen" i en lek jag själv önskar att jag hade förmågan att komma på och leva mig in i, men den möjligheten är för alltid förlorad.
Men jag lyssnar på dem och vistas så gott jag kan i deras skratt, så härligt.
Jag vallade med Swix blå i dag och åkte 26 kilometer i spåret, genom granskog och över frusna myrar här vid svärfars fjällstuga.
Den ligger på en sluttning och längs dalen höjer sig fjällen, inga moln runt dess hjässor nu.
Har tagit ett första glas vin ur en flaska Chianti Ruffino vi fick av Gourmet-Bosse vid vår inflyttningsfest.
Sitter vid datorn och skriver nu med långkalsongerna på, semestervecka men jobbar ändå, ska ta upp det med chefen sen. Det blir ett slags blogginlägg, det här, inte så genomtänkt, fångat i flykten nu och här.
Och det finns väl ibland en poäng med det också.
På spisen puttrar en köttfärssås, en svag doft av kummin och vitlök i köket. Smakerna ska koka ihop, en rykande pasta sen, flagor av parmesan, svartpeppar. Och massor av ketchup på barnens tallrikar.
Inga märkvärdigheter, men hela situationen - barnen som stojar, hon jag bor med som sitter och läser - är kärlek, det är det viktiga.
Dessa mäktiga berg där ute. Stilla just nu men ibland: vindarna som sliter, dimman som vältrar sig in. Dessa naturkrafter. Så liten man är, så mycket att vara tacksam för.
Bastun är på. Ska ta en dusch och bastu sen, ut och rulla mig i snön. Det gjorde jag i går och högra skinkan rodnade av den vassa skaren.
Då, naken i snön, biter det i skinnet och kroppen frustar. Det är livskvalitet.
Barnen spelar melodifestivalskivan gång på gång på gång och jag har utan att jag ville det lärt mig alla låtar och jag närmar mig slutet på tidningsutrymmet nu, det ser jag på antalet skrivna tecken.
Hon jag bor med dukar matbordet, jag slår i mer vin och hon jag bor med ser på mig vid datorn, sittande i långkalsonger och hon rufsar mig i håret och säger:
- Du borde klippa dig och raka dig.
…och jag säger att nej, det tänker jag inte göra, mitt mål är att vara så ful som möjligt när jag kastar mig ut i våren.