MAGNUS IHRESKOG: Hon bara stod där som ett enda stort jag

Svininfluensan sägs frodas och polarisarna smälter och finanskrisen galopperar och ösregnen piskar och får Europas floder att svämma över och solen bränner skördarna sönder och samman för dem som ingenting har, "A hard rain’s a-gonna fall" som redan Bob Dylan skaldade. Fågelinfluensan flaxade förbi och mjältbranden och dataviruset kryper som maskar över bildskärmarna. Allt är möjligt, ingenting är möjligt, allting hela tiden. Google scannar in all världens böcker och kallar stölden för kulturgärning och människan ska bara ha, ha och ha och allt går att ladda ner för allting finns några musklick bort och det finns inte längre någon början, inte längre något slut och den som vill kan fylla dygnet med tv-fotboll och armageddon är nära och det går inte längre att bestämma tid och plats för sen mobiltelefonen kom svajar allt och redaktionens skrivare pumpar ut drivor av utskrifter i det papperslösa samhället och mitt i allt detta handlar jag på Kometen och i gången mellan bröd och godis ställer en kvinna kundvagnen och sig själv mitt i vägen och skiter i om någon annan kommer förbi och gestaltar därmed den tid som är nu. Den tid som är jag, jag, jag.

The Beatles pluggade in på 60-talet och sen var allt förändrat, musik och politik tog nya riktningar. Jag var för ung för att ha varit med om det.
För mig var det Sweet-singlarna "Ballroom Blitz" och "Teenage Rampage" som först fick pojkrummet att spraka och glamma. Det fanns en annan värld där ute, att drömma om. Att ha haft ynnesten att bara få ana, ynnesten att få bida tid till nästa singel, att sitta med fingrarna på REC och PLAY under "Poporama" på torsdagskvällarna.

I dag behöver ingen vänta, ingen behöver passa någon tid. Ingen behöver sitta vid radion och tv:n för att inte missa. Allting finns, inget är längre exklusivt.
Det var inte bättre förr, det är inte det jag skriver, inte den här gången. Men allting var annorlunda, oj, så annorlunda det var.
Min referens är 70-talet och en bit in på -80. Moderna tider förstås för dem som var med ännu tidigare. Men ändå, just nu är förr mycket längre sen än någonsin.

Hon var runt 60. Glasögon. Grått hår. Skulle på bröllop hörde jag hon sa. Köpte grattiskort och vad som såg ut som frukostmat. Hon stod där med vagnen, mitt i gången och hon såg att jag kom och det gör inget att man tvingas klämma sig fram ibland men hon gjorde inte en ansats för att hålla åt sig.
Ingenting.
Jag märker att det här texten inte riktigt håller ihop men hon stod bara där som ett enda stort JAG och irritationen inom mig var så stor att den brann i huvudet för jag hamnade efter henne i kassan också.
* * *
Den här spalten skrevs i augusti, men höll inte måttet för publicering. Inte förrän nu, på Bsidor.

Magnus Ihreskog: Hon bara stod där som ett enda stort jag