Jag läste Alex Schulmans krönika i torsdags. Såklart. Rubriken var "Gotland äger mig" och texten handlade, bland annat, om ogräset som aldrig gav med sig och om hur vild och okontrollerad naturen här på ön är i jämförelse med till exempel Stockholm.
Men det var rubriken som sög tag i mig. GOTLAND ÄGER MIG.
Ibland hatar jag mitt bruna hus. Mitt bruna hus, som även går under namnet "Slottet" och har kök i omålat furu. Mitt bruna hus som gränsar till en alldeles grön skog full av äventyr.
Ibland hatar jag dagis också. För att det är så bra. För att barnen trivs så bra där och är så trygga där. Jag kan hata det faktum att nästan hela min släkt finns på ön. Och att Visby mer och mer börjar kännas som min stad. Som hemma.
Jag har hatat mig själv, åh så många gånger, för att jag över huvud taget återvände. I panik, med en liten oplanerad bebis i magen. Så fort hennes existens var ett faktum fanns ingen annan tanke i mitt huvud förutom den att jag måste hem. Hem till min fädernes ö.
Ty här skulle hennes små fötter trampa. Hon skulle få springa i lammhagar, klättra på muren. Vårt lilla barn skulle bli en gotlänning helt enkelt. Hon skulle få samma typ av uppväxt som oss. Hon skulle få växa upp bland murgrönan.
Så vi åkte hem. Och här är vi nu. Kvar. Och ibland, ja, ganska ofta, känns det som att vi aldrig någonsin kommer att komma av igen. Av ön. Inte ens tillfälligt. Det är för mycket bassel. Hus som ska hyras ut, dagisplatser som ska ordnas, jobb eller utbildningar som ska skaffas.
Och när jag tänker på allt det så blir jag så avundsjuk på alla de som redan bor på fastlandet och när en hemlig dröm om att få flytta ner till ön. Alltså, göra samma sak som jag fantiserar om, fast tvärt om.
Jag tänker att de skulle ha det mycket lättare. Jag vet egentligen inte varför det skulle vara lättare på något sätt. Men jag tänker att det är rötterna. De gotländska rötterna är så jävla sega.
Och nu har vi en igelkotte som kommer in i vårt kök om kvällarna när dörren står öppen! Den kommer in och äter kattmat bredvid vår ganska förvånade båns. Och i ett terrarium ute på gården sitter en infågad padda och käkar spindlar och andra kryp som ungarna fångar åt den. Snart ska den släppas ut i skogen bakom huset igen. Vi äter jordgubbar och körsbär, vinbär och smultron varje dag från vår egen trädgård.
Vi gör kvällsutflykter ut på Hällarna och käkar ostmackor mellan blåeld och nyponrosbuskar. Med jämna mellanrum åker vi ut till Ronehamn och jag får sitta i mostrarnas kök och dricka Treo och lyssna på klingande gapskratt. Och i Tofta tänder svärfarsan grillen så fort han hör vår volvo närma sig.
Minnena jag hade av Visby från mina gymnasieår har nu byggts på med nya och blivande minnen skapas varje dag. Jag är så jävla ägd.
Och jag fattar inte hur jag någonsin skulle kunna lämna allt det här. Jag avundas de som vågar, samtidigt som jag tycker synd om de som aldrig får chansen att flytta hit.
Jag kan undra vilket som är värst: att bo här och ha vetskapen om att man är ägd och aldrig kommer att komma av, eller att inte bo här och ändå vara ägd, men ha vetskapen om att man aldrig kommer att kunna flytta ner.
(Lite om det här, pratade jag förresten i mitt sommarprat på Radio Gotland den 23 juni. Om man vill kan man lyssna i efterhand via nätet. Gör det. Jag ägde.)