Ett väldigt tjatande har det varit om mitt badande. "Ska du inte börja snart?". Konstnären kastade sig i hamnbassängen runt vårdagjämningen och Piloten och jag hade lovat börja den 1 maj. Men det blev liksom inte av för min del.
Nu har jag i alla fall kommit igång. Vid halvsjutiden varje morgon cyklar jag ner och doppar mig i cirka sex sekunder. Jag ser Konstnärens våta tidiga fotspår på asfalten, men av Piloten inte en skymt!
Min tidigare undran om vilka som slår ut först, de vita eller blå syrenerna, resulterade i ett flertal tvärsäkra uttalanden och ett ungefär lika stort antal gissningar.
De gamla på ålderdomshemmet här i byn var i alla fall helt säkra, när jag i måndags som vanligt var där och läste högt för dem:
- Dom vita!
Helt riktigt. De vita syrenerna slår ut cirka två dagar före de blå. I alla fall i vår syrenhäck.
När jag vid frukostbordet sitter och läser husannonserna i tidningen får jag en chock:
"Hönshus nära havet, två sittpinnar, fyra reden och stor inhägnad räv- och höksäker uteplats i soligt söderläge. Prisidé: 2,2 miljoner. Tel: 49 72 41 (fråga efter Pekka)".
Det är ju mitt telefonnummer! Och mitt hönshus!
Jag skyndar ut i trädgården och får tag på tuppen Pekka, som just är i färd med att förföra en av hönorna, vilket är avklarat på fem sekunder.
- Vad är det här! säger jag ilsket och håller fram annonsen.
- Vi tänker sälja, svarar han.
- Vi? Det är mitt hönshus!
- Vi bor ju där!
- Gratis, ja! Och vem tror du betalar 2,2 miljoner för ett litet hönshus?
- Dom där... dom som inte bor här!
- Fastlänningarna?
- Just det.
- Glöm det! svarar jag och går in för att återuppta frukosten, men blir avbruten av telefonen. En spekulant!
Telefonen fortsätter sen ringa hela dagen och priset på hönshuset, 5 kvadratmeter stort, två sittpinnar och fyra reden, är nu uppe i 4,6 miljoner!
Dags för sista etappen innan den stora finalen i Krönikans poesitävling. Ambitionen har ju varit att det ska bli svårare och svårare att hitta rätt poet till de publicerade dikterna. Men så fick jag ett mejl från en person, som upplyste om att det bara är att gå in på Google på Internet och skriva första raden på dikten, så kommer på några sekunder hela dikten med poetens namn upp på dataskärmen.
Jag testade och det stämde. Som förra veckans dikt som började "Kunde man få knulla för en hundring...". Direkt talade Internet om att den är skriven av den finska poeten Eeva Kilpi. Det var det rätt många som kunde, fast några gissade på hennes landsmaninna Märta Tikkanen. Till nästa veckas final gick Hasse Gustavsson (på gränsen mellan Burs och När). Han mejlar:
"Eeva Kilpi var namnet, fast jag hade nog inte kunnat det utan att"googla".
Aningen knäckt lade jag mig på kökssoffan och funderade på hur jag ska göra så att "googlefolket" inte har någon förmån. Och kanske har jag lyckats, för den här veckan har jag valt en känd folkkär poet och författare och en vers ur en dikt som tack och lov inte finns på Internet. Så lycka till!
Tolv reaktorer är rent moderata.
Se hur de blänker så bländande blå, stolt individualistiskt privata,
raka i ryggen så artigt de stå,
framtidsgaranter för Sveriges öden.
Alternativet är digerdöden.
Bygdens brandchef ringer och vill att jag ska komma upp till Fiket. Borgarbrandmännen från Burgsvik och Hemse sitter där efter sin årliga brännbollstävling och härsknar till över det jag skrev om förra årets tävling.
Det visade sig att dessa hårdföra brandmän, som utan fruktan klättrar tio meter upp på stegar och tränger in i brinnande rökfyllda hus, tillämpar brännbollsregler som knappt ens används i förskolan. När någon blir bränd blir enda straffet att han får gå tillbaka till föregående kon!
Och nu vill de tala ut, men klockan är sent så vi bestämmer att istället träffas om ett år.
Till föregående kon... Jisses!
Min favorit i trädgårdsfrågor, Gunilla Bremer i Sanda, är tillbaka i Radion. I morse hörde jag henne svara på lyssnarfrågor och när en kvinna undrade om hur ofta man bör gödsla gräsmattan svarade Gunilla:
- Om man göder gräsmattan blir det bara mer gräsklippning och det är ju ganska dumt tycker jag!
Solsken och hela naturen i sin mest hjärtknipande grönska och blomprakt.
Urnan med vår syster Kerstins aska kommer äntligen på plats på Västerhejde kyrkogård. Hon dog på juldagens morgon och begravdes i Upplands Väsby en månade senare. Men sin aska ville hon ha i gotländsk jord.
Vi är många runt graven. Vår bror har rest hit från London, kusinerna, faster som flyttat till Slite från Lidingö, moster från Rute, Kerstins gamla arbetskamrater på lasarettet i Visby och naturligtvis hennes man och barn och övriga syskon.
Alla är här.
När allt är över - talen, dikterna, sångerna, tårarna - och vi är på väg från kyrkan uttrycker alla ungefär samma sak:
- Skönt att Kerstin äntligen är i jorden!
För så fungerar sorgen. Ingenting är riktigt avslutat, ingen ny start möjlig förrän kistan firats ner i graven, urnan sänkts i sitt hål eller askan strötts i minneslunden.
Jag känner mig glad, lättad och tacksam när jag åker därifrån. Och på väg in mot Visby blir jag till och med full i skratt. Just som vi skulle lämna kyrkogården upptäckte vi nämligen att texten på gravstenen innehåller ett korrekturfel.
Så typiskt oss!