Hoppas att jag själv vågar vara på stan
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Blicken på vidvinkel, sinnena på spänn, alltid beredd att känna av stämningen och om det legat något sjukt i den.
Men så har jag aldrig hamnat i bråk heller.
Inga slagsmål på skolgården, inget gruff i den pilsnerstinna natten. Aldrig ens varit nära.
En bråkmakare snedtänder och sticker oprovocerat fingrarna i ögonen på en privatperson som ber honom gå därifrån.
Andra personer i närheten trycker ner den dyngrake gaphalsen mot marken och ringer polisen, tre minuter senare blinkar blåljusen i Östergravar.
En onsdagskväll i april.
Jag står strax intill, jag ser allting hända, pulsen går igång. Rädslan, min ovana att förstå att sådant faktiskt händer i verkligheten. Och jag är full av beundran för de män som handlar, som sätter punkt.
Själv har jag redan när gapet och skriket börjat dragit mig bakåt.
Jag är praktiskt taget aldrig på stan på fredags- och lördagskvällar längre. Jag har inget behov. Och inte heller har jag lust, knappt ens vågar.
Dagen är mitt rum, gärna tidiga morgnar. När jag skriver det här står dörren mot det gröna öppen, fåglarna diskuterar där ute och morgonen är sval och mild.
Någonting har hänt sedan sist. Nej, mycket har hänt. Jag har blivit äldre och kan inte längre nattens kodade språk.
Men det har också blivit en hårdare stämning, som om en aggressionsbomb när som helst kan brisera, märker jag de få gånger jag vistas där
Jag köpte en burgare med strips härom lördagskvällen och fast klockan hade dryga varvet kvar till midnatt kände jag olust. Otrygg. Rädd. I den stad där jag bor. Jag tog maten i en påse och cyklade hem.
I vår familj ägnar vi helgkvällarna åt chips och godis och "Så ska det låta" eller annan ofarlig tv.
Barnen är för små för att ge sig ut på stan och det är några år kvar till de kommer att vantrivas med en hemmakväll.
Men när det blir dags…
…är det inte bara att minnas vad man själv gjorde de där åren. För det är inte relevant längre. Frustrationen tycks så mycket större i dag och rädslan och otillräckligheten blänker som knivblad.
Så är min känsla, såna är mina tankar, sån är min oro.
Min fulla beundran för ungdomsgrupper, för föräldrar på stan, för människor med kurage.
Jag hoppas att jag själv vågar vara en förälder på stan när det blir så dags.