Höst. Jag orkar inte luras längre.
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fattar inte vitsen. Det är ju kallt ute. Killarna på jobbet stirrar förfärat när jag berättar och tackar nej till exklusiv visning av armhålshåren. Benens ljusa, långa hår visar jag mot deras vilja och de stönar förfärat. Säger att män ska ha hår, men inte kvinnor.
Jag blir lite upprörd. Jag har ju hår! Det växer ju på mig! Jag orkar inte gå runt och luras!.
Efter några dagar märker jag själv en viss ovilja mot de små hårstråna i armhålan. Funderar tyst på om min man tycker att de är äckliga. Frågar till slut rakt ut och han säger att han inte bryr sig. Att det är normalt med hår.
Jag pustar ut över att vi kom undan ett jättegräl. Jag skulle aldrig acceptera att min partner lade sig i min hårväxt. Ändå vill jag veta vad han tycker.
Jag låter rakhyveln ligga kvar. Jag orkar inte luras längre.
En del människor sparar pengar för att kunna operera om sina bröst. Vissa kämpar i flera år för att bli smalare. Vissa väntar och längtar efter den perfekta mascaran eller den perfekta bh:n som ska göra hängtuttarna lite mera spänstiga över dagen. Vissa plågar fötterna i klackskor året runt för att folk ska tro att benen är längre och smalare än vad de verkligen är.
Man sparar och kämpar för att bli någon annan än sig själv, någon som man förhoppningsvis kan acceptera.
Ibland blir jag så trött när jag tänker på det. Det är ju bara som ett enda stort lurendrejeri.
Och särskilt vi kvinnor har en enormt stor industri som täcker upp och låter oss fortsätta luras.
Sen är jag inte helt dum i huvudet. Jag fattar att det är roligt att vara snygg, att känna sig fin och tilldragande. Man känner sig säkrare och tryggare. Men det är ju inte klokt vad det är mycket som ska till för många. Mycket som ska till för att man ska känna sig säker och trygg med hur man ser ut.
Och så var det det här med hur man lever sitt liv. Trender kommer och går där också. Just nu känns det viktigt att vara miljö- och hälsomedveten. Och karriärsugen.
Men samtidigt är det också viktigt att man är en god, pedagogisk och närvarande förälder till sitt barn. Så ska man bo vackert också. Man måste vända ut och in på sig själv hela tiden. För att bli och vara någon som är acceptabel. Någon man kan stå ut med att vara.
Den största svårigheten jag har att acceptera hos mig själv är min Oduglighet som Kvinna. Jag måste ständigt brottas med det dåliga samvetet över att jag inte kan laga mat. Att jag inte har någon lust att städa. Att jag inte älskar inredning och verkar sakna förmågan att skapa ett vackert och smakfullt hem.
Jag har mardrömsfantasier där mina barn, när de blivit vuxna och har djupa samtal, kanske med en psykolog, berättar om hur deras mamma mest stekte falukorv och satt med fötterna på bordet. Att de hade det stökigaste hemmet av alla kompisar och därför aldrig ville ta hem kamrater i skam över alla dammråttor.
Min andra stora svårighet är dålig-mamma-ångesten. Jag läser för lite böcker, lagar för dålig mat, leker med dem för lite, tappar tålamodet för ofta, lär jag dem någonting överhuvudtaget? Skäms de över att så ofta få gå till dagis med två olika strumpor på fötterna? Är jag för sträng? Är jag för mesig?
Vad skönt det skulle vara om man bara kunde acceptera sig själv. Med alla sina brister och fel. Eller vadå brister och fel? Vem har bestämt vad som är rätt och inte? Vem fan har bestämt att man måste ha två likadana strumpor på fötterna? Vem fan har bestämt att man måste ha ett midjemått på 80 cm?
Vem fan har bestämt att mina ben ska vara hårfria och vem fan har bestämt att falukorv är dåligt för mina barn?
Ibland när jag är trött och ledsen och känner mig ful och fel brukar jag fråga min make
- Älskar du mig fast att jag är rund och mjuk?
Då brukar han säga:
- Nej, jag älskar dig FÖR att du är rund och mjuk för vore du inte rund och mjuk så vore du inte du.
Och det har han ju rätt i, för när i mitt liv har jag inte varit rund och mjuk? När i mitt liv blev jag hårlös? När i mitt liv älskade jag att laga mat? Aldrig. Jag är helt enkelt bara såhär.
Och det är bra så.