Asta Kamma August gör en av huvudrollerena i filmen efter Alex Schulmans succéroman "Bränn alla mina brev".
Mörkret lägger sig över den gotländska hösten, och öns biosalonger. Där finns det ljusglimtar, som "Där kräftorna sjunger" – en av de vackraste filmer jag sett. Men inför årets biofester, kan vi snälla välja filmgodis med finess? Det finns både bra biogodis och det finns det som är betydligt sämre, och så det som är riktigt dåligt. Chips är värsta sorten. Påsen. Prasslet. Och så tuggandet! I filmen lättade dimman över South Carolinas vackra floddeltan, men där kräftorna sjunger lät det nu mest som att det smugits in en häst.
Ännu värre är de som glömmer att stänga av sina mobiltelefoner. Förr påmindes biobesökarna att stänga av, numera borde det vara självklart för alla. Ändå händer det. Det finns två sorters glömska människor med mobiler som irriterar mig allra mest. Dels de, som när mobilen ringer högljutt ojar sig och sedan lika högljutt suckar och kommenterar att deras telefon ringer: "Ahsch, nu ringer det någon. Ja, men jag ska svara"! Och så finns de som faktiskt svarar direkt, istället för att bara knäppa av. De kan ofta också inleda ett kort samtal: "Ja, men hej. Nej, jag kan inte prata just nu. Jaha, men tror du att jag kan ringa upp lite senare"?
Jag föredrar tystnad och ensamhet i biomörkret. Ensamhet är en del av hösten. Att känna att man följer årstiderna och går ner i tempo. Men ensamhet som är ofrivillig kan kännas tung att bära. Flera undersökningar visar att allt fler känner sig ensamma och Sverige pekas ibland ut som ett av världens mest ensamma länder.
Många lever i ensamhushåll, var fjärde svensk, och en hel del utan att för den skull känna sig ensamma. Andra saknar djupare kontakter, trots att de ofta är omgivna av människor. Faktum är att var sjätte person, betydligt fler män än kvinnor, uppger att de inte har någon riktigt nära vän och fyra procent känner sig socialt isolerade. Där tror jag öns föreningar, alla körer och många studieförbund faktiskt gör underverk och botar en hel del ensamhet. Föreningsliv borde finnas på recept.
Asta Kamma August gör en av huvudrollerena i filmen efter Alex Schulmans succéroman "Bränn alla mina brev".
Medan höstmörkret lägger sig ser jag redan fram emot nästa ljusglimt. Den 23 september har "Bränn alla mina brev", baserad på deltidsgotlänningen Alex Schulmans fantastiska roman, sin premiär. I biosalongens mörker känner jag mig hemma och myser. Salongen blir till en grotta, allas vårt ursprung. Hur moderna och smarta vi än må känna oss styrs våra instinkter och behov på samma sätt som när vi levde i grottor på stenåldern. Där riskerade den ensamma att anfallas av både vilda djur, fientliga stammar i andra grottor, eller faktiskt att frysa ihjäl i brist på ved och mat. Att hitta sin flock i dagens samhälle är inte alltid så lätt. En fin biofilm är en bra början.