Jag tittar på medan citronerna stilla mognar i min trädgård. Helt lagom tempo i livet. Medeltiden är över för i år. Förmodligen är det ett tecken på begynnande medelålder när man bättre gillar vecka 32 än champagneslaskandets 29. Men jag hoppas valet mest är ett tecken på normal sundhet.
Efter närmast oändligt antal dagar av semester får man perspektiv på tiden, och vad man fyller den med. Det kan hända att jag har fel, men jag hörde om en undersökning som visade att vi spenderar sex timmar per dygn framför tv och dator. Vi lägger ynka sexton minuter om dagen på matlagning, och tiden vi diskuterar med våra barn är absurda sex minuter. Det är för jäkligt!
De flesta sliter 1 434 minuter om dygnet med målet att få de sex återstående minuterna med sina barn, eller nära och kära. Höstens projekt borde bli att flytta tiden. Från låtsasfigurer på tv till verkliga människor man bryr sig om.
När min första citron mognat färdigt ska jag riva den i grädde och hälla i glassmaskinen. Jag är en småskalig människa. Mat får gärna ta tid att laga.
I köket uppstår exklusiv tid för samtal och umgänge under tiden. Men också irritation över det sjuka som hänt de senaste åren i matindustrin. Drycker är av "ciderkaraktär", listan på E-medel är längre än vad som ryms i rutan för innehållsdeklarationen och korven får inte längre heta korv eftersom den knappast innehåller mätbara nivåer av kött.
Nu senast köpte vi frysta torskfiléer. Krokfångade dyra fångade vid Nordkap. Men något var väldigt skumt. När paketet tinade hade vi halva Nordkap rinnande på diskbänken. Jag stoppade filéerna i stekpannan, men de gick faktiskt inte att steka. Pannan fylldes av vatten. Återstoden av torsken blev inte stekt, utan kokt.
Sambon som kan vara om möjligt ännu kortare än mig i telefonen pratade med tillverkaren som hävdade att torsk består av vatten. Så dumt! Jag mätte på ett annat paket och av 400 gram "fisk" bestod 100 gram av vad som faktiskt kan vara världens dyraste vatten.
Är man småskalig gillar man när lagom är bäst. Annars blir det som Försäkringskassan. I en servicedesk betjänar två personer Försäkringskassan, Kronofogden, Skatteverket och snart Verket för Samtliga Frågor. Personalen är trots detta fantastiskt trevlig.
Men efter nästan två månader utan min rättmätiga föräldrapenning hade jag kommunicerat med Inläsningscentralen i Östersund, fått brev från kontoret i Lund samt pratat med en kvinna på Lidköpingskontoret som inte ens visste hur många anställda man är på Försäkringskassan. Ska man träffa en handläggare hämtas man vid en låst dörr och förs till ett förhörsrum värre än polisens tillnyktringsceller. (Förtydligande: De senare har jag bara besökt i tjänsten). Handläggaren urskuldade bristen på pennor med att dessa skulle kunna utgöra ett hot mot personalen. Jag baxnar!
Just nu utreds misstankar mot en pappa som påstås ha bluffat till sig 200 000 kronor, samt en man som fått 13 miljoner för påstådd personlig assistans. Men för oss andra vore det trevligt att inte behöva känna sig kriminell vid kontakten med Försäkringskassan.