Hundra år sen lägger jag av!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För att vidga mina vyer tar jag bussen in till stan. En vacker solig höstdag stiger vi på vid hållplatsen i byn, två äldre damer och två yngre som ska till Hemse och bada. Och så jag. Jag tycker om att åka buss och därför är jag glad att jag inte är politiker, för då skulle jag varje gång ta bilen. Gotländska politiker åker nämligen inte kollektivt.
Under resan gör jag några noteringar på en bit papper:
1. Aldrig har jag sett någon stå och vänta på bussen i Alva. Varför?
2. En ung flicka och hennes pojkvän stiger på i Hemse. Flickan pratar sedan oavbrutet och snabbt som ett fotbollsreferat i radion hela vägen in till Visby. Hur ska den kärleken hålla?
3. Det ligger en ihjälkörd katt på vägen i Hejde. Vem kommer snart att gråta över den?
4. Två stabila män, bröder, kanske till och med tvillingar, ansluter i Atlingbo och halvligger sen mol tysta hela vägen i varsina två säten. Vad ska de göra i stan?
5. En äldre man, minns inte var han steg på, sitter finklädd med en blombukett i knät. Är han kär eller ska han bara på födelsedagskalas?
Och själv somnar jag i Träkumla och vaknar vid gamla P 18 och stiger av en stund senare.
Ja, det var minsann en resa.
Varpaåret har varit lyckat. Minst sagt. Tryggt lutad mot mina kamrater i laget, f.d polisen och hans bror alternativodlaren, har jag varit med och vunnit Stångaspelen och blivit distriktsmästare.
Och så nu i lördags Väskindevarpan. Bättre kan livet för en stenkastare inte bli.
Om två veckor avslutas varpasäsongen definitivt med en tävling som inte liknar någon annan. Det är Wibble Stenvarpasällskap som då har sin traditionella höstkastning med mat, slumpvis lagsammansättning och egna regler. I programmet läser jag att i år ska stilkastning premieras:
"Ett svårslaget rekord sedan några år är ett kast som utfördes knästående av en kastare österifrån".
Som ni förstår så är det här en tävling jag gärna inte vill missa.
I en dödsannons på tidningens familjesida läser jag att Ingegerd Nobell i Visby har avlidit. Jag kände henne inte, men blir ändå både tagen och fascinerad när jag läser annonsen. Född 6 september 1907. Död i sitt hem 8 september 2007.
Hon föddes två år efter unionsupplösningen då Norge äntligen blev fritt från Sverige. Sju år före första världskriget. Fyra år efter den första flygningen med propellerplan.
Om jag fortfarande är i livet vid drygt nittionio års ålder kommer jag förmodligen att tänka:
"Hundra år ska jag försöka bli, sen lägger jag av". Inte för att bli gratulerad av kungen, vilket alla hundraåringar lär bli, utan enbart för att få bli just hundra år. Det är det inte så många som lyckas med. Egentligen spelar det väl inte så stor roll, men lite snopet skulle det vara att dö dagen före hundraårsdagen. Håll med om det!
Jag vet inte om Ingegerd Nobell tänkte så, men hon blev i alla fall ett hundra år och två dagar gammal.
"Nu lägger jag av", kanske hon tänkte. Och gjorde det.
I stan kommer två stora brummande stadsjeepar och stannar utanför en affär på S:t Hansgatan. Ur den första stiger en man och går in i affären. Båda bilarna har motorerna på tomgång, hur länge vet jag inte för jag går därifrån.
Jag borde ju ha sagt något till jeepägarna, men som vanligt kommer jag på det för sent. I tidningen Dagens Etc läser jag en artikel om Asfaltsdjungelns indianer, ett antal miljöaktivister mellan 20 och 35 år som nattetiden smyger omkring i ett flertal städer i landet och pyser luften ur däcken på parkerade stadsjeepar.
"Indianerna" har till och med en egen hemsida - asfaltsdjungelnsindianer.wordpress.com - och där får jag veta hur man pyser en stadsjeep:
För att få ut luften ur ventilen måste du trycka ner den pinne som sitter i mitten av ventilen. Det görs enklast genom att lägga ner ett litet gruskorn eller en mungböna i ventilhatten som du sedan gängar på några varv tills det börjar pysa.
Olagligt? Kanske, men ändå en demonstrationsform värd sympati.
Efter en halv dag i staden klär jag mig i hjälm, knä- och armbågsskydd och ställer mig på rullskidorna. Jag ska glida cykelvägen söderut mot Tofta och när jag inte orkar längre kommer lapphustrun och plockar upp mig med bil.
Vilken skillnad det är att åka rullskidor på Visbyasfalt mot På-landet-asfalt! I stan med omnejd är asfalten slät som ett parkettgolv, men där vi bor är vägarna till större delen belagda med någon slags grovkornig asfaltsgrus, som är mycket jobbig för oss blivande vasaloppsåkare att staka fram på.
När jag träffar Lars Thomsson, centerpartist i den styrande borgerliga alliansen och dessutom vasaloppsåkare, ska jag be honom göra någonting åt denna uppenbara orättvisa.
Slät asfalt åt alla!
Söndag. Dagen efter Väskindevarpan. Den nionde kvinnan anmäler sig som intresserad jurymedlem vid den stora drickfesten om några veckor. Blåsten håller i sig och vågorna sköljer över badbryggorna, så jag tvingas morgondoppa mig på hamnpirens läsida. Idag ska jag äntligen förverkliga min mångåriga plan att gå runt Lindeberget. Vi tar svampkorg med oss, för trattkantarellerna lär vara på gång. Samtidigt ska jag stanna till hos min leverantör av gurkor för inläggning av sur- och saltgurka.
Men tänk om jag är för sent ute, kanske är gurksäsongen redan över!