Hur gör man för att hålla ihop i vått och torrt?
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jaja, vissa kanske minns det där nyårslöftet vi hade om att vi inte skulle gifta oss i år. Det sket sig helt enkelt. Vi kunde inte hålla oss.
När man står så här inför äktenskapets rand så blir det att man går runt och tänker lite extra.
Trots att vi nu har hängt ihop ett tag och jag inte har vart fri och singel på flera år så passerar en lång rad av unga män just nu i mina tankar. Alla dessa människor av hankön som passerat mitt hjärta under årens lopp. Sommarbarnet, Danne, går först och någon långhårig göteborgare sist. De vinkar alla lite sorgset, ja för de är alla lite sorgsna nämligen, över att ha gått minste om att få mig till hustru.
Inne i mitt huvud går även en lång rad unga flickor. De vinkar inte, utan blänger bara lite ilsket, sura över att jag knep honom. Mannen som de alla ville ha!
Så tänker man ju på det där med kärlek också. Och på det där med tills döden skiljer oss åt.
Vi är båda skilsmässobarn (även om hans föräldrar sedan hittade tillbaka till varandra igen) och det sätter ju sina spår. Visst har jag människor i min närhet som levt jäkligt länge ihop, men det är från sina föräldrar man lär. Jag gifter mig ju för att jag tror och verkligen verkligen vill leva tillsammans med honom tills livets låga slocknar. Jag ger honom min morgon, jag ger honom min dag och så vidare. Men jag vet faktiskt inte hur man gör. Jag vet exakt hur jag själv vill agera och bete mig vid en eventuell skilsmässa, ty detta har jag lärt. Men jag vet inte hur jag ska agera och bete mig för att få till ett livslångt äktenskap.
Jag kan ju tänka mig att man eventuellt blir lite trött på varandra i bland. Det blir jag ju redan nu, men inte så allvarligt. Jag vet att det finns par som slutar prata med varandra, par som lever helt skilda liv och tappar bort varandra. Folk som träffar någon annan snyggare och bättre och dumpar den fula och sämre äkta hälften. Par som sårar och sviker varandra så många gånger att det slutar med katastrof. Ja, jag kan rätt mycket om det där med skilsmässa, känner jag.
Hur gör man då? Hur gör man för att hålla ihop i vått och torrt och klara alla kriser och inte växa ifrån varandra och aldrig tröttna på varann? Finns det några knep och trix? Ska man till exempel prata om allt eller ska man lämna lite för spänningen? Och om man som vi alltid vill vara tillsammans, göra allt tillsammans och nästan aldrig vara ifrån varandra, ska man då följa sitt hjärta eller tvinga sig själv att vara isär då och då för att inte trötta ut varandra? Är det okej att gå på toa med dörren öppen eller är det viktigt att stänga den?
Självklart har vi ju redan vårt sätt och våra beteenden (öppna kort och öppen toadörr) som uppenbarligen funkat ganska bra eftersom vi nu ska gifta oss, men det skulle ändå vara spännande att höra om det finns några tips som håller i längden. Ni kan väl mejla? Om du till exempel är 80 år och ännu skitkär i din fru efter över 50 års äktenskap, skriv och berätta hur ni gjort! Eller om du är 35 och just har gått igenom en skilsmässa som du nu analyserat klart: skriv och berätta hur du skulle göra om du fick börja om från början! Alla som överhuvudtaget haft en relation eller som tycker om att tänka på kärlek och dylikt kan ju mejla mig. Tips på trix till ett långt och lyckligt äktenskap.
I kölvattnet av genusdebatten som pågått lite varstans i denna tidning på senaste vill jag uppmana alla som intresserar sig att gå in på www.bloggande.
ninaruthstrom.se. Där finns en länk till en namninsamling. Med denna protesterar vi emot könsindelningen på barnkläder. Vi tycker att det är tråkigt och förlegat med uppdelningen mellan kille och tjej på kläder till små barn vars kroppar inte har någon skillnad. Vi vill ha färgglada, praktiska, fina kläder åt våra små, oavsett om de är pojkar eller flickor. Läs mer på bloggen och skriv väldigt gärna under! Snart 1500 namn har vi nu!
Äktenskapliga pussar.