Hur kan någon orka vara bonde?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag kan fundera rätt länge på det där, men jag kommer aldrig på nåt. Det är rätt konstigt, eftersom jag aldrig drömde om att bli journalist när jag var liten.
Jag halkade in i det här yrket på ett bananskal, och här blev jag kvar eftersom minsta motståndets lag då var den allenarådande ledstjärnan i min bekväma tillvaro.
Däremot kommer jag på yrken jag inte vill ha men som jag ändå känner den djupaste respekt för.
Bönder, till exempel. Att vara bonde måste vara ett av de tuffaste jobb man kan ha.
Själv är jag en klassisk löneslav, jag jobbar sju till fyra och får mina pengar i slutet av månaden. Sen okejar jag självdeklarationen på nätet en gång om året och saken är klar.
Jag fattar inte att bönder orkar, att någon ens vill vara bonde med den otroliga arbetsinsats som ska till för att få verksamheten att gå ihop.
Varje dag, varje vecka, året runt.
Jag tänker på bönder och får omedelbart dåligt samvete för att jag ibland tycker att mitt kontorsnissejobb är tungt.
Ni som är bönder och läser detta nickar instämmande just nu och tänker att det där fattar väl alla. Men det tror jag inte att alla gör.
Förutom själva bonderiet, att ta hand om djuren, skörda, så och allt annat man förknippar med en bondgård, ska de driva ett företag med all byråkrati det innebär. Ägna ett halvår åt att få bygglov till en ny lada. Gärna kunna lite om världsekonomi så att de inte sitter med skägget i brevlådan när konjunkturen vänder.
Sen ska de vara mekaniker så att de kan laga traktorn när diffspärren pajat, och snickare när bygglovet väl kommit. Ha kraft över till kreativitet att hitta nya vägar, ny lönsamhet när tiderna förändras.
Och några fem veckor semester kan de bara drömma om. Lägg sen till en familj med ungar som behöver skjuts till hockeyträningen och jag får det till att de skulle behöva 30-timmarsdygn och tiodagarsvecka.
Nej, tänk på det nästa gång du klagar där i din Kinnarps-stol på kontoret. Det ska jag göra.
Ett annat jobb jag inte vill ha är det Mats Hanell har.
Han är för- och grundskolechef på Gotlands kommun och har det delikata uppdraget att verkställa det politikerna beslutar. Med eller utan pengar.
Förra veckan pratade jag med Eva Nypelius och Lena Celion om barnomsorgen på Gotland, och de var rörande överens om att kvaliteten skulle bibehållas och att alla skulle få dagisplats.
Trots nedskärningar och hot om varsel.
Det är sånt som politiker kan säga, och sen landar alla deras löften tillsammans med nedskärningskraven i knät på såna som Mats Hanell.
I dag är det något av en ödesdag för barnomsorgen på Gotland, barn- och utbildningsnämnden har möte. När jag ringde Mats Hanell i måndags hoppades han få svar på exakt hur dessa löften skulle kunna infrias med de nya bistra ekonomiska förutsättningarna.
Som Hanell ser det finns det två vägar att gå - antingen skjuta till ytterligare medel, eller att öka antalet barn per vuxen ännu mer än det redan liggande förslaget.
Det finns en så kallad prislapp på barnen som säger hur mycket de får kosta.
- Problemet är att vi inte fått täckning för den prislappen, säger Hanell.
Det är lätt att få sina fördomar om att politiker inte lever i verkligheten bekräftade om man vill. Man kan lova saker som ser bra ut i tryck, och sen får nån i den riktiga världen försöka rädda det som räddas kan.
Det ska bli kul att se hur det går. Men jag är inte avundsjuk på Mats Hanell.
Det tog ett tag, men till slut insåg till och med den katolska kyrkan att allt inte är svart och vitt.
Bannlysningen av den våldtagna nioåriga flickan, hennes mamma och läkarna som utförde aborten på de tvillingfoster hon väntade har hävts.
Hur kom de ens på tanken från början? Vilka idioter det finns i den här världen. Och dessa dumskallar ser sig dessutom som moralens och etikens väktare.
Olyckliga flicka att vara född i ett land där religion kommer före vett och sans.
Jag åkte med Taxi Gotland i helgen och glömde en handske i bilen. Jag ringde växeln och frågade om de fått in en handske och fick ett helt fantastiskt svar.
Växeltjej: Är det något värdefullt så lämnar chaufförerna in hittegodset till polisen.
Jag: Men min vante då, den kan de väl ändå inte lämna till polisen?
Växeltjej: Nej, jag vet inte vad som händer med den. Men hit kommer den i alla fall inte, vi kan inte hålla på och ta hand om sånt, det har vi verkligen inte plats med.
Stackars trångbodda Taxi Gotland som inte har plats med en flyttlåda med kvarglömda saker. Det är tydligen bistra tider i taxibranschen också.
Och jag lär inte ringa 200 200 fler gånger.