Satt på bussen en dag och lyssnade på Robyn. Hon är så himla bra och cool och ibland har vi Robynmaraton hemma då vi tittar på alla hennes videos och oftast börjar det spritta i våra kroppar så pass att vi måste dansa och helst göra det lika snyggt som Robyn själv.
Enligt Wikipediasidan om Robyn har hon sålt 50 miljoner album sammanlagt och är, om inte den största, så en av de största musikexporter Sverige har idag. På sidan kan man även läsa om alla fina priser som Robyn har fått här hemma i Sverige. Povel Ramels pris, grammisar, ”årets svensk” och så vidare. Robyn är sannerligen älskad och omhuldad här i sitt fosterland.
En annan stor kvinnlig artist är Petra Marklund/September. Till skillnad från Robyn, som började i Sverige och sedan jobbade sig vidare ut i världen, blev September stor först i utlandet. Ganska ordentligt stor till och med. Med det räckte inte och år 2010 ställde hon upp i programmet ”Så mycket bättre” och är numera välkänd även här hemma.
Det finns ett gammalt ordstäv som lyder ”man blir aldrig profet i sin egen hemstad” och kanske stämmer det. Men jag har ändå en känsla av att man inte blir riktigt nöjd, förrän man blivit profet just i sin egen hemstad/land.
Och det tänker jag på när min bästa vän, som nyligen anställts som samhällsplanerare i ett län på fastlandet, stolt berättar om hur hon fått igenom en grej i en utredning gällande vindkraft, i länet där hon nu arbetar för Länsstyrelsen.
Jag tänker på min andra bästa vän som bakar berömda bullar i ett berömt litet bageri i Göteborg.
Josefin Kristiansson, medlem i gruppen Hey Mary som tampats i tvprogrammet Xfactor nu i höst, hennes minns jag tydligt från min barndom. Då visste alla vem hon var och att hon sjöng så fantastiskt bra. Sedan flyttade hon av ön och många år har gått och hon har med all säkerhet jobbat med musik under hela den här tiden också, men det vet jag ingenting om. Förens nu. Nu påminns jag återigen om hennes vackra röst. Men hon är inte här.
Emanuel Karlsten, som blivit stor både som skribent och föreläsare/konsult inom sociala medier och gullas av storheter som Alexander Schulman och Sigge Eklund.
Om min kompis samhällsplaneraren bodde här så skulle många av er veta hennes namn. Hon skulle figurera i lokaltidningen då och då och medverka i utvecklingen av vår ö. Ni skulle älska Josses bullar också, om det var här om bakade dem och Östnytt skulle säkert filma hennes semelbakande runt fastlagssöndagen. Om Josefin Kristiansson bodde kvar på Gotland skulle hon med stor sannolikhet figurera i tidningens kultursidor titt som tätt. Vara Gotlands okrönta sångdrottning.
Och jag tänker att de är så många. Gotlänningarna som flyttade av och lyckades. Som blev profeter på andra sidan havet. Och jag undrar hur det känns…
Jag undrar hur det känns att verkligen ha utfört något som man är stolt över, ringa hem till mor och far och de fattar inte riktigt storheten i det… De har inte läst artikeln i lokaltidningen, inte smakat de nygräddade bullarna eller inte hört hur ordet spridit sig efter den senaste lyckade föreläsningen man höll.
Som tur är så är Gotlands lokalmedia hyfsat bra på att hålla oss gotlänningar á jour med utflyttade gotlänningars framgångar ”over there”. Vi vet vad de håller på med, men de är ju ändå inte här. Deras framgångar blir inte våra. Och jag undrar hur det känns. Känns det surt? Blir man besviken? Eller skiter man fullständigt i det?
Med Sverige i ryggen lyckades Robyn nå stora delar av världen. September vände hem och började sjunga på svenska. Kanske är hon nöjd nu.