Hur länge ska pappa orka?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vårddagjämning.
Snöstorm. Minusgrader.
Är i Skåne. Igen. 94-åringen, min far, mår dåligt av allt han inte hinner med eller inte orkar. Hans hustru har svårt att röra sig och måste därför ha hjälp med allt. Pappa hjälper henne upp ur sängen på morgonen, klär henne, ordnar frukost, diskar, tvättar, hjälper henne på toaletten, åker och handlar, hjälper henne i säng på kvällen och hoppas att hon får sova hela natten.
Allt detta klarar pappa ännu av, men just ingenting mer. Därför är jag nu här tillsammans med min bror från London och spikar ett nytt innertak i pappas verkstad, hans stolthet, som han inte längre orkar sköta som förr.
Han kommer hem till Stångaspelen i sommar också, men säger att i år orkar han inte kasta varpa. Och för första gången tror jag honom. Åren börjar sakta men säkert hinna ifatt hans spänstiga kropp och vitala hjärna.
Men tjugo armhävningar varje morgon och bilkörning klarar han ännu.
När jag på långfredagens kväll provsmakar äggtoddyn, som jag blandat åt pappa, brorsan och mig själv, noterar jag att jag knappt känner smaken av konjaken.
Successivt har jag fått allt sämre doft- och smaksinne. Jag måste numera hålla en blommande syrenkvist alldeles intill näsan för att känna doften. Så var det inte förr då jag kände den på hundra meters håll.
Finns här någon bot, eller är också förmågan att känna smaken av riktig äggtoddy för evigt borta?
Den ursprungliga planen att åka tillbaka till Gotland med 11-färjan på påskafton spricker. Garagetaket tar längre tid än beräknat och jag glömmer att boka om hemresan, vilket kostar mig drygt 300 kronor i straffavgift. Ja, jag vet att "sådana är bestämmelserna, det står tydligt och klart på biljetten". Men det retar mig att Destination Gotland gör en jättevinst på min glömska, för det unnar jag dem inte.
Vi som bokar via Internet gör i princip allt arbete själva, men minsta "fel" bestraffas med höga avgifter. Jag har tidigare flera gånger skrivit om den så kallade "expeditionsavgiften" på 50 kronor, som rederiet tar ut om jag om- eller avbokar min biljett senare än tretton dagar före resan. Vaddå expeditionsavgift, jag expedierare ju mig själv? Vad har rederiet för extrakostnader när att jag ändrar mina resplaner?
Men jag vet av erfarenhet att det inte är någon idé att bråka. Destination Gotland svarar med tystnad. Inte någon gång har de förklarat vad den 50-lappen är till för.
Tidigt påskdagens förmiddag kör jag på småvägar genom ett soligt Skåne. Först åker jag till Genarp. I förra krönikan berättade jag att där bor en man som är skyldig mig 400 kronor för två böcker han köpt av mig via Internet. Jag har sålt åtskilliga hundra exemplar av mina böcker den vägen och alla har betalat. Alla utom mannen i Genarp. Jag har åtskilliga gånger sökt honom på telefon, men aldrig fått något svar.
400 kronor är inte hela världen, men eftersom han är den ende som inte betalat så blir jag nyfiken. Jag skapar en bild av honom i mina tankar och ser en man i 30-årsåldern med sociala problem, väl känd av kronofogden, kanske småkriminell, frånskild...
Mannen som öppnar dörren är i 60-årsåldern och har ett runt leende ansikte. Han är rörelsehindrad och går med kryckor. Jag hälsar på honom och hans hustru och framför mitt ärende. Mannen blir både förskräckt och generad.
- Oj, det har jag nog glömt, jag ber så väldigt mycket om ursäkt! Jag lovar att skicka pengarna omgående.
Blir jag generad över min fördomsfulla bild av en man som är skyldig mig 400 kronor? Lite, men mest road. Kanske har jag lärt mig något.
Nu har jag beställt mitt vindkraftverk som ska stå här i trädgården, nio meter högt, och snurra och skicka in garanterat ren el i huset. Någon ekonomiskt lysande affär hinner det nog inte bli under min livstid, men lite, lite bidrar jag kanske till en framtida förbättring av miljön.
Jag köper anläggningen av tidningen Dagens Etc, som jag tycker är Sveriges mest pålitliga tidning vad gäller rapportering av miljö och ekonomi.
Helst vill tidningen att jag i samband med mitt köp även byter elleverantör till ett bolag som enbart distribuerar helt ren el från vatten, sol och vind, men jag har meddelat chefredaktören Johan Ehrenberg att jag i alla fall tänker hålla fast vid Geab och Vattenfall, som även satsar på skitig el från kolkraftverk i Tyskland, tills mitt kontrakt med dem går ut nästa eller nästnästa år.
I ett mejl efter beställningen skriver Johan Ehrenberg:
Du är först på Gotland. Jag har fem till som NÄSTAN köpt men ingen har slagit till.
Hemkommen från Skåne läser jag igenom olästa tidningar. Lennart Lindgren skriver på Gotlands Folkbladets ledarsida om sitt besök vid sin 93-åriga mors dödsbädd:
Det blir så uppenbart, när jag sitter vid min mor, hur långt ett liv är. Hur stort innehåll ett långt liv har. Hur mycket arbete ett långt liv innefattar.
Ofta säger man att åren går så fort, livet är så kort. Det tycker inte jag och tänker på min i augusti 95-årige far. 1 januari 1914 (pappa var då fyra månader) inleddes den första reguljära linjetrafiken med flyg. Det var i Florida och planet tog två passagerare.
Två världskrig, TV, Internet, tre kungar och tjugofyra statsministrar senare, känner min far att krafterna börjar avta och att varpkastning vid Stångaspelen inte längre är möjligt.
Ett långt liv.