Hur låter ett tänt stearinljus?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inget slår julafton när det gäller förväntningar och förhoppningar. Sommaren hinner inte ens gå över i höst innan julplanerna börjat smidas.
Missförstå mig inte, jag tycker det är rätt kul med jul. När man väl sitter där, när granen är klädd, rimmen rimmade och Karl Bertil Jonsson blir bjuden på fikon.
Det är allt runt omkring jag inte gillar.
Julafton är en konstant, en högtid som inte får, inte kan, förändras. År efter år strävar vi efter att fira jul som vi gjorde förr. Samma julbord, samma tv-program. "The same procedure as last year", som grevinnan säger till betjänten i ett av de program som visas varje år på nyårsafton som en självuppfyllande profetia om att allt ska vara som det alltid varit.
Men inget är ju som förr, egentligen. Folk föds och dör, världen rusar vidare bredvid oss när vi hänger fast vid våra halmstrån från det förgångna.
Hemma hos oss blir inte julafton som den var eftersom pappa inte är med oss och läser rim längre. Jag är inte längre åtta år och ligger under vardagsrumsbordet och tittar på Benjamin Syrsa som fortfarande sjunger i samma tecknade timme som för länge sen förlorat sin betydelse eftersom ungarna i dag kan kolla tecknat dygnet runt om de bara fick.
Jag kan inte bestämma mig för om denna vår strävan efter upprepning är patetisk eller viktig.
Traditioner är betydelsefulla, men om traditionen i sig bygger på ett tv-program och att köpa massor av saker frågar jag mig om vi kanske missat nåt?
Vi springer benen av oss hela december, jobbar dubbelt för att kunna gå tidigare från jobbet för att köpa mat, julklappar och sprit.
Väl hemma ska det pyntas, städas, lagas mat och om jag ser ett matpogram till på tv där nån självgod besserwisser i kockmössa ger sina "fem bästa tips för att lyckas med julbaket" går jag ut och hänger mig i närmsta (jul)gran.
Vad var det då vi missade? Vad var det vi inte hann med, trots att vi skyndade så?
Jag tror det stavas frid. Julefrid.
Men sen då, när man väl sitter där på julafton. Bland presentpapper och kaffekoppar.
När lugnet lagt sig och den där julefriden inte bara är ett ord i kvällstidningarnas helgbilagor.
Är det värt det då? Eller var förväntningarna för höga?
Jag hoppas på det förstnämnda.
För ska vi år efter år slå knut på oss själva för en enda eftermiddags skull vill det till att det blir rock’n’roll. Annars är det synd om oss.
Dopp i grytan, när jag ändå är inne på jultraditioner, det är en av de saker som jag och av vad jag förstått många med mig anser spelat ut sin roll på julbordet. Ändå finns den där.
Det är egentligen nödmat från den tiden då inget fick förfaras, man doppade sitt torra bröd i skinkspadet och åt. Jag vet inte om någon låtsades att det var gott på den tiden, men jag kan tänka mig godare saker än bröd uppblött i saltlake och grisfett.
Var det bättre förr? Kanske inte.
En gång i mitt förra liv åkte jag med en taxichaffis i Stockholm på väg från en fest till en annan.
Det var midvinternatt i storstan, blött och jävligt. Och mörkt som i en säck.
Så vi kallpratade och jag beklagade mig som svensk jag är över mörkret och vintern.
Men han vägrade stämma in i min klagosång, i stället sa han glatt på bruten svenska:
- Den tolfte februari.
- Va?
- Den tolfte februari, då vänder det och blir ljust!
- Vadå vänder, det vänder väl vid vintersolståndet?
- Ja ja, visst, men du MÄRKER det den tolfte februari. Jag svär, så är det!
Han var så glad och enträgen, och jag var för trött för att tjafsa, så jag lät saken bero.
Men så kom den tolfte februari, och jag kom ihåg vad han sa och dra mig baklänges om han inte hade rätt. Det var ljusare. Jag märkte det. Det värsta vintermörkret var väck och en första föraning om vår kunde anas genom dimman och slasket.
Sedan dess är detta mitt riktmärke, den tolfte februari.
Då vänder det, jag svär.
Till sist. Av alla jobbiga saker med småbarn är nog faktiskt middagarna värst.
Det slabbas, spills och tjatas, det gnälls, hälls och drälls till förbannelse och jag går i småbitar både inombords och utombords.
Alla knep är tillåtna, och det mest effektiva är nog klassikern att låta som en bil med skeden.
Nu har dock Aina, treåringen, tagit konceptet lite längre. Till en början var det enkla utmaningar, att låta som en lastbil, traktor och helikopter klarar ju vem som helst.
Men sen började överkursen. Här är veckans lista, fem saker jag nyligen försökt, med varierande framgång, att låta som vid middagsbordet.
1) En gurka.
2) Ett tänt stearinljus.
3) En gaffel.
4) En tomte.
5) Spaghetti.