Hur orkar folk hata så mycket?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag kan inte komma på något annat som blivit så oumbärligt på så kort tid. Vi skulle klara oss bättre utan bilar än utan internet.
Det är lätt att sjunga internets lovsång. Det är lätt att hylla den lättillgängliga informationen, interaktiviteten och allt det där. Och nu när vi har det kan vi givetvis inte leva utan det.
Men samtidigt, herrejösses vad skit det samlas i den där cyberrymden. Jag menar inte bara all denna skräppost som min mejlbox fylls med (vårt skräppostfilter håller ungefär lika tätt som mitt fotbollslag, det vill säga inte alls), barnporr och annan kriminell dynga.
Internet har också blivit en mötesplats för folk som hatar.
Och jag baxnar när jag ser hur många som hatar, hur mycket de hatar och jag undrar hur de orkar hata så och samtidigt leva ett normalt liv.
Nu vet jag inte vilka de är eftersom de naturligtvis alltid, utan undantag, är anonyma, och de kanske inte alls lever normala liv. Men ändå.
För det här med interaktivitet har en baksida, det är så lätt att hata anonymt bakom ett tangentbord, det är lätt att reagera snabbt på uppstuds och skriva elakheter när man inte behöver stå för dem.
Det är bara att kolla på den här tidningens eget debattforum på nätet. Anonyma människor som svingar till höger och vänster, tycker om allt och ingenting utan att våga stå för sina åsikter med namn.
Och då är ändå vårt forum snällt och förhållandevis välordnat jämfört med många andra.
Jag känner en tjej som bloggar, många läser det hon skriver och det är verkligen helt sinnessjukt vad hon får stå ut med. Dårar som hotar och förolämpar med ord jag inte har lust att skriva.
Varför hatar de henne? Varför läser de ens vad hon skriver om de nu hatar så mycket? Det bara så korkat, låt bli att läsa och du slipper bli förbannad.
Nu hävdar vän av ordning, med viss rätt, att det hämmar den fria debatten om alla alltid måste stå för vad de säger. Okej, jag köper det men bara till viss del. För visst är det så att om någon vill kritisera sin arbetsgivare i ett debattforum så är det inte så smart att skriva under med namn. Det kan om inte annat bli svårt att löneförhandla då.
Men det där gäller ändå bara en bråkdel av allt som skrivs. Det jag tröttnar på är de slentrianmässiga personangreppen, futtigheten och hatet, folk som bara slår och spottar för att de kan, för att de slipper ta ansvar för sina åsikter.
Det finns ett ord för såna som dem:. Fegisar.
Internet är inte heller rätt plats för en rättstavningsfascist som jag. Man kan tro att det här med rättstavningsprogram bara är en myt, för det verkar inte vara många som använder dem.
Nu ska det sägas, i ärlighetens namn, att vi skriver fel i tidningen emellanåt också och det är alltid lika pinsamt. Felstavade ord kan förstöra en hel förmiddag för mig, för att inte tala om de gånger vi stavat fel till namn.
Att vi som journalister ska stava rätt och använda korrekt svenska är väl det minsta man kan begära av oss.
På min förra tidning, Expressen, var det förvånansvärt ovanligt med läsarmejl. Antagligen för att folk tänker att en kvällstidningsjournalist struntar i att läsa sånt.
Det stämmer inte, jag och alla mina dåvarande kollegor läste allt och försökte dessutom svara på de flesta.
Ibland kunde till och med hatmejlen bli roliga i all sin torftighet, de där dårarna som skriver med stora bokstäver, varvar felstavade svordomar med könsord och sen avslutar med ett käckt "dra åt helvete bögjävel".
Vad svarar man på sånt?
Det fanns två ämnen som märkligt nog alltid genererade drivor med mejl - Michael Jackson och hundar.
När jag var stationerad i London skrev jag ett tag spaltmeter om Wacko Jacko och hans näsa, ungar, munskydd eller vad det nu kunde vara. Hans svenska fanclub satte tydligen upp mig som etta på sin hatlista, för jag fick så många "dra åt helvete"-mejl att det blev komiskt.
Och hundar är ett känsligt ämne. Särskilt om det närmar sig raser som per automatik blir klassade som kamphundar på kvällstidningarnas löpsedlar.
Dagen efter en artikel om en hund som bitit ihjäl en bebis eller nåt i den stilen, hade jag alltid 50 mejl med rasbeskrivningar och sånt som gick ut på att bevisa att just den rasen egentligen är världens snällaste familjehund.
Nu är det bara för den som kan och orkar att ge sig ut på nätet och tycka till om den här krönikan, anonymt eller med namn om ni törs.
Det är märkligt nog svårt att hitta profilskribenterna i de gotländska tidningarna på hemsidan, det brukar vara tvärtom, men den som söker skall finna.
Listan! Fem saker jag inte gillar med internet.
1) Skräppost.
2) Reklambanners som lägger sig över hela sidan.
3) Virus.
4) Folk som hatar anonymt.
5) Att nån, åtminstone i teorin, kan spionera på mig och sno mina pengar.