5 september
Hustrun har fått nya katalogen från sin huvudleverantör av kläder. Åttiofyra sidor. En påkostad produkt med modebilder tagna i Frankrike, Malaysia - och på Gotland. Jag sitter vid frukostbordet och tittar i katalogen och noterar:
Stackars fotomodeller, så unga, så vackra och så deprimerade!
På första sidan står en underskön kvinna med en pensel i handen och verkar fundera på om livet verkligen är värt att leva. Jag bläddrar och märker att hennes modellkamrater funderar på samma sak. Inte förrän på sidan 34 ser jag ett leende, till och med nästan ett skratt. Därefter ytterligare depression till sidan 48 där två flickor äntligen ler glatt.
Så fortsätter det och på sista sidan tycks en av modellerna ha bestämt sig:
"Jag tar livet av mig!"
Fast synd att ta livet av sig så här års, den bästa av alla tider. Lugnet, det badvarma havsvattnet, svamp, det mjuka vemodet, salmbär, höstmarknader och snart kvällsbrasa i vedkaminen.
Nej, ska jag ta livet av mig får det nog bli i slutet av november... Nej, då är det ju snart jul! I januari då? Inte om det är bra skidföre. Mars? Nej, inte det heller, då ska ju ekan i sjön och laxöringen går till.
Så det får bli någon gång under sommaren. Men inte före Stångaspelen och definitivt inte förrän ungar och barnbarn rest tillbaka till sina vinternästen på fastlandet.
Men då är det ju snart september, den bästa av alla tider!
Stämmer verkligen det här, jag läste det någonstans på internet?:
Kvinnor är bara hjälplösa medan deras nagellack torkar.
Den minsta och mysigaste höstmarknaden är den i Havdhem. Jag var där med mina böcker i lördags och det var väldigt trevligt. Det är bygdegårdsföreningen som arrangerar och vad jag förstår så får de in en hel del pengar till sin verksamhet under den här dagen.
Marknadens stora dragplåster är kroppkakorna. Rolf Mattsson berättar att man tillverkar tvåtusenfemhundra (2 500!) kroppkakor till den här dagen.
- Och alla går åt!
En gammal bekant, yngre än jag, ringer och berättar att han fått sin dödsdom. Cancer naturligtvis.
Jag har själv många gånger undrat hur jag kommer att reagera om jag får veta att jag ska dö i "förtid". Jag tror att jag skulle ta det ganska bra, jag har ändå levt ett ganska långt och innehållsrikt liv. Visserligen synd att jag missar VM i fotboll i Brasilien 2014 och att mina två yngsta barn ännu inte hunnit bilda familj och gett mig ytterligare några barnbarn.
Men i det stora hela, jag kommer nog inte att gräma livet ur mig för de år jag inte får uppleva.
Hönsgårdens klubbmästerskap i friidrott blev en besvikelse. I alla fall för Pekka, tuppen.
- Det rådde rent skandalösa förhållanden under hela mästerskapet! Jag hade solen i ögonen hela tiden och kunde därför inte se åt vilket håll jag skulle springa och jag kunde heller inte se höjdhoppsribban ordentligt.
- Men det var väl samma för alla?
- Nej, hönorna är ju så väldigt korta och har därmed inte sina huvuden så nära solen som jag. Och dessutom är min starka muskulösa kropp mera känslig för motvind, vilket gjorde att min framfart kraftigt bromsades. I kultävlingen hade jag dessutom en stöt på drygt 42 meter, men arrangörerna mätte fel och därför blev jag sist med 4,2 meter. En skandaltävling!