Jag börjar tycka lite synd om min doktor. Efter min senaste undersökning på vårdcentralen, Wisby söder, hittade han något på mig, som han nu är skyldig att informera mig om och ta tag i. Det är lättare sagt än gjort kan jag säga.
Dels har jag stora svårigheter med att svara i telefonen när någon ringer från dolt nummer, dels är min mobil i princip alltid på ljudlös. Helt enkelt för att jag ska slippa det pinsamma i att stå med en ringande telefon i handen på offentlig plats när någon från okänt nummer ringer och jag inte vill svara.
Min doktor har telefontid mellan 06.30 och 8.30 vissa dagar i veckan. Man blir aldrig riktigt klok på vilka. Alla vardagar i veckan är jag, under dessa timmar, ensam med två barn som ska kläs på och matas och bytas på och ibland forslas till dagis eller öppna förskolan eller vad som. Min doktor vill alltså att jag ska ringa honom under mitt dygns mest aktiva timmar när jag är ensam med två småbarn.
Min doktor har ingen mejl. Han skickar inga brev. Och han har heller ingen telefonsvarare som man kan lämna meddelande på. Vill man prata med min doktor måste man först ringa till vårdcentralen och prata med en sjuksköterska som i sin tur bokar en telefontid med doktorn då han ringer upp. Från dolt nummer.
Och nu är vi där igen. Han ringer, pratar in meddelande. Jag ringer inte upp. De få gånger jag försökt ringa på telefontiden har det varit upptaget. Det är alltså år 2011 och man kan väl verkligen säga att vi lever i kontaktens tid.
Vi är uppkopplade mot världen dygnets alla timmar och aldrig har det väl varit så lätt att komma i kontakt med människor som det är nu? Men jag och min doktor kan inte mötas i detta myller. Helt enkelt för att min vårdcentral ännu befinner sig runt år 1953.
Därför tänkte jag att om nu någon från min vårdcentral eller kanske rent av doktorn läser detta så kanske vi kan kommunicera här? Om någon som enkelt kan komma kontakt i min doktor kunde hälsa honom följande vore jag glad: Kära doktorn. Jag vill ha en remiss till diabetesteamet nere på sjukhuset. Jag vill ha blodsockermätare, nålar och teststickor utskrivna på recept.
Ja alltså jag är där igen. Högt socker. Helvetes jävla diabetesgener. Helvetes jävla sockerskit. Det rör sig alltså om diabetes typ 2 här nu. En sjukdom jag delar med väldigt många andra. Det är inte riktigt samma sak som diabetes typ 1 som man oftare drabbas av i yngre år.
Diabetes typ 2 får man om man väger för mycket, har haft graviditetsdiabetes, äter för mycket eller har jävligt dåliga gener. Jag har allt.
Det är alltså lite pinsamt att ha diabetes typ 2 (observera: typ 1-diabetes får man inte av samma orsaker!). För det är liksom det ultimata tecknet på att man är en människa med dålig disciplin. Dålig karaktär.
Så det är ju inget man direkt skryter och skyltar med kanske. Förutom jag då. Som tvångsmässigt måste fläka ut mig i den här tidningen vad det än gäller. Och slutligen måste jag vända på steken. Säga grejer som att vi med diabetes typ 2 egentligen är de coolaste av alla och sådär.
Och. När vi, liksom en rökare som slutar röka eller en alkis som slutar supa, tar tag i problemet och skärper oss. Slutar förgifta våra kroppar med socker och går skogspromenader och köper årskort på Friskis & Svettis istället, då är vi faktiskt ganska coola.
När vi tar tag i och reder ut det. Då är vi hjältar! Jag är inte riktigt där än, men ska verkligen försöka.