19 mars
Genom flygplansfönstret ser jag hur våren i södra delen av landet successivt övergår till senvinter. Barmarken blir snötäckt.
Jag är på väg norrut. Till Luleå och så småningom Boden för att åka skidor. Jag blev förtjust i Boden och Norrbotten när jag var där och kastade SM i varpa i fjol och senare på hösten besökte Jokkmokk för att studera miljöer för min nästa roman. Att göra research heter det på utländska.
Eftersom min lovande skidsäsong och träning inför nästa års Vasaloppet snöpligt och smärtsamt ödelades av ett svårartat skavsår, beslöt jag att förlägga ett tidigt träningsläger någonstans där det finns både snö och preparerade skidspår. Och det finns det i Boden.
I alla fall som det påstås.
Ett stort nöje med resandet är lokaltidningarna. Troligen en yrkessjukdom från tiden då jag jobbade på tidningar i Stockholm och ständigt flackade omkring i landet och gjorde reportage. Då var lokaltidningarna mina bästa "tipsare".
I gratistidningen extra Luleå läser jag om vinterbad i Norra hamnen i Luleå. En infrusen bastuflotte, en uppsågad isvak och sex badare som aldrig förr badat i isvak. Avundsjukt tänker jag på vår egen bastu i hamnen hemma i Burgsvik, den som ännu inte finns men som är på gång. Vedeldad bastu med snabb avsvalning i isigt vatten är en oslagbar njutning.
När vår bastu började planeras föreslog jag en bastu utan duschar. Som i Finland. Där badar man bastu, hoppar i sjön eller rullar sig i snön. Som här i hamnen i Luleå där en av premiärbadarna förvånat konstaterar:
- Trots att man inte duschat känner man sig både ren och fräsch efteråt!
Det blev först helt tyst i den församlade bastuintressentgruppen hemma i Burgsvik, därefter våldsamma protester. Inga duschar? Uteslutet!
Så nu blir det duschar, toaletter och golvvvärme. Jag har motvilligt gått med på det, men har samtidigt ställt ett krav:
Inga hårtorkar!
Jag läser också en artikel om en ung kvinna som är på väg att bli frisk från sin anorexi. Som minst vägde hon 37 kilo och fotot på henne i det tillståndet är skrämmande. Skinn, nästan utanpåliggande revben och trådsmala armar och ben. Mycket nära döden.
Själv tyckte hon att hon var för tjock!
Men förlåt en okunnig (man):
Hur är det möjligt? I spegeln bör hon väl se ett benrangel, inte en överviktig ung kvinna?
Jag vet att svaret blir att hon inte ser det jag och andra ser. Hennes självbild är den motsatta. Och då är min fråga:
Om hon ser ett liknande foto av en annan anorektisk kvinna, ser hon också då ett benrangel, eller ser hon fortfarande en kvinna med övervikt?
På det får jag inget svar i den här artikeln. Jag får bara veta att hon nu, efter behandling, har gått upp nästan 20 kilo i vikt och ser ljust på framtiden.
Första dagen på skidor blev just ingenting. Affären som hyr ut skidor hade bara skidor för barn. Jag försökte då ringa någon i varpaklubben i Boden för att eventuellt få låna ett par. Men ingen var hemma.
Så jag tog mig istället ut till ett skidområde där det i veckan arrangeras SM i skidorientering. En av arrangörerna sa att jag kan få låna hans skidor, men inte förrän i morgon (måndag).
Hoppas det soliga vädret håller i sig och att mitt nu läkta skavsår inte uppstår igen.
Här ska åkas!