I jul slipper jag köa efter lax
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men jag älskar mörkret och den här årstiden, så det är inte det som just nu gör mig nedstämd, nästan deprimerad. Kanske någon form av försenat manligt klimakterium, eller begynnande åldersnoja?
Men redan i morgon mår jag nog bättre. Det brukar vara så med oss amatörmelankoliker.
På väg från hönshuset med två nyvärpta ägg i fickan tänker jag:
Visst åt vi bättre mat förr?
Innan moderna tider med skumma E-siffror på förpackningarna, tomater odlade i mineralull, torsk fångad i Atlanten, paketerad i Kina och forslad till min affär här i byn, bröd som inte kan mögla, falukorv med bara 40 procent kött, buteljerat vatten från Frankrike, vaniljglass med vaniljsmak från cellulosan i halvruttna träd...
Urvalet av matvaror förr var inte så stort, men kvalitén definitivt bättre.
Äggen är fortfarande hönsvarma när jag lägger in dem i kylskåpet.
Så här års är det alltid en kamp med tiden, men tack och lov är i alla fall laxen för gravning till julbordet infångad.
Två kilo vägde den. Det betyder att jag slipper stå och skämmas i kön till fiskaffären i Hemse, vilket jag ett år blev tvungen till.
- Vad gör du här, ska du sälja fisk? Och ett antal andra ironiska kommentarer fick jag då höra.
Det årets julfiske slog helt fel, mest på grund av ett evigt blåsande. Blåst har det gjort nu också, men i en kort lucka mellan två lågtryck vadade jag ut näten och höll sen andan. Det resulterade i en laxöring, två kilo strömming (till kryddströmming) och ett tiotal flundror. Så i år tänker jag, dagen före julafton, sakta promenera förbi fiskaffären och den ringlande kön långt ut på Storgatan och ropa:
- Och här står ni i kylan och köar!
Lusläser som vanligt tidningen vid frukostbordet och hittar följande:
Skinkskjutning i Stenkyrka.
Det kan väl inte vara så svårt att träffa en skinka?
Bakning är nog inte min livsuppgift.
Efter att i ett antal krönikor rapporterat om misslyckade försök att baka gotlandslimpa, tog jag i veckan itu med saffransbröd till grannskapets traditionella glöggfest.
Av detta bak blev det mest pannkaka. I alla fall nästan lika tunt. Mina degar jäser inte tillräckligt, trots att jag gör allting exakt efter recepten. Degarna höjer sig några centimeter och blir sen kvar där. Saffransdegen fick stå i nästan fem timmar innan jag till slut gav upp och kastade in den i ugnen, i hopp om att under skulle ske.
Men undret skedde inte.
Efter att jag i några krönikor skrivit om de kommunanställdas rädsla att tala med media, har jag fått en del kommentarer. Några anonyma men också några undertecknade med namn, men med tillägget: Du får inte skriva ut mitt namn, för då kan jag råka illa ut.
En anställd inom vården skriver:
Vi anställda i kommunen vet i dag bättre än att framhärda och tala i pressen.
Hon berättar om hur patienter drabbas av ogenomtänkta nedläggningar, splittrade arbetsteam, sämre arbetsmiljö, ökade risker, nepotism (vänskapskorruption) och om rädslan för repressalier om de protesterar.
Det liknar mest södra Italien... Ledningen bryter mot lag och moral och en sån kamp ger man sig inte in i.
En anonym kommentar om samma ämne:
Varför ger du dig bara på kommunen? Anställda i privata företag är väl lika rädda för att bli straffade om de talar med pressen?
Ja, det är säkert riktigt, men jag ställer i det fallet högre krav på kommunen som arbetsgivare. Och på staten. Det är vi skattebetalare som bekostar den "verksamheten" och vi bör därför kunna kräva stor öppenhet och högt till tak. Inom den privata sfären gäller samma regler om yttrandefrihet, men jag blir mera upprörd om reglerna inte följs i kommunen.
Men ibland kan jag också tänka:
Är det verkligen så illa som det verkar? Kanske tror bara de anställda att deras öppenhet kommer att bestraffas.
Regelbundet varje vecka får jag ett brev från en okänd avsändare. Adressen är maskinskriven och brevet innehåller ett rutat papper med en limerick. Jag tänkte jag skulle publicera den som anlände den här veckan, men den var alldeles för ekivok, så det blir istället den här:
Tre hurtiga herrar vid stranden i Öja
lär dagligen kroppen i havet
förnöja.
Konstnär är den ene, den
andre pilot,
den tredje är visst av en
fegare skrot,
han badar med gumpen
i vattentät blöja.
Vill bara meddela att "den tredje" nu har avslutat årets badsäsong. Piloten har också lagt av. Konstnären däremot... Jag tyckte i alla fall att jag såg honom i morgonmörkret susa förbi i bilen på väg hem från badet.
När besvikelsen över mitt saffransbak lagt sig en smula, anmäler jag mig till en kurs i brödbak vid Bottarvegården veckan före jul.
Misslyckas alla limpor då också, är det nog ett bevis på att jag har häxblod i ådrorna och bör brännas på bål.