Tänk inte för mycket på rymden, pojk, då blir du halvyllen, sa morbror Sven och skrockade.
Morbror Sven luktade rök och brännvin, hade nätbrynja under sin vita nylonskjorta och var godheten själv.
Jag tyckte mycket om att komma hem till morbror Sven och hans Vera, de bodde på en liten rolig gata i Linköping som heter Rundelsgatan.
Men det är länge sedan nu, båda är borta sedan många år.
Tiden går, vad nu tid är för någonting. Söker man i nationalencyklopedin står det inledningsvis så här: "Tid, begrepp kring vilket hela vår tillvaro är uppbyggd, men som likväl är nära nog omöjligt att definiera i logiska termer utan att förutsätta att det redan är definierat."
Så: rör vi oss fram genom tiden eller står vi still medan tiden rör sig som en ström runt om oss?
Nej, Sven, det är nog inte bara rymden man blir halvyllen av.
Ingenting förändras när du fyller 50, sa en kamrat. Enda skillnaden är att födelsedagarna hädanefter kommer betydligt oftare.
Och så är det möjligen. Fast jag tycker å andra sidan det var länge sedan allt speedades upp.
Jag stiger upp och äter måndagsfrukost och när jag lägger mig är det fredag.
I morgon är länge sedan, år framåt är nyss, dagar för mig är eoner för de två små jag älskar mest.
Allting är relativt, inga avstånde är vad de i förstone tycks.
"Livet är kort, döden är lång, blommorna vissnar enengång /.../du lever i skälen, i minet" som åttaåringen skrev i en dikt när det oundvikliga hänt.
De som är borta finns kvar, händelser långt fram i tiden ligger plötsligt bakom. Hur går det till?
En lång sommar ligger framför, jag ska vara lite ledig nu. Lägga dag till dag. För att sedan, i efterhand, inse hur fort allting gick, och hur det sedan efter en halv dag på jobbet som vanligt kommer att kännas som jag aldrig varit där ifrån.
Jag är den jag är, jag är den jag var; jag har trehjuling, veckopeng, "Deceptive Bends" på LP, jag har sommarjobb, fjunmustasch, jag bär flyttkartonger till en egen lya, bär hem en bebis från BB, lägger blommor på mors och fars kistor, jag går på skolavslutning och rörs till tårar, lär mig gilla bruna bönor, de som en gång var så oätliga.
Dagar kommer, åren går, allting är utmätt, morbror Sven är borta, men finns som så mycket annat i mitt minne långt fram i tiden.
Magnus Ihreskog
magnus.ihreskog@gotlandstidningar.se
0498-20 24 10