I stormens öga
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En tanke singlar bort, likt ett fallande höstlöv, och följs snart av fler. Rörelsen rasslar långsamt och allt mer irriterat, i ett okänt och växande tomrum.
En känsla ändrar färg, går från livaktigaste grönt till blekt och tvehågset brungult.
En gradvis förändring, som till sist blir så tydlig att man inser att den tid och sinnesstämning som har varit, inte längre är.
Något nytt är på väg. Nya tankar, känslor och insikter. Nya tider.
Men inte riktigt än. Just nu råder limbo, mitt i rörelsen. Stiltje i stormens öga. Rastlöshet utan perspektiv. Inte riktigt ute ur det välbekanta. Inte heller framme och trygg i det nya.
Just nu är det inte ens tydligt vad det är, det nya. Bara att det blir. Och under tiden ett maktlöst ryttlande i dessa förändringars vindar.
Det är frustrerande och ganska energikrävande. Samtidigt välbekant och... tja, lite tryggt, mitt i känslan av vilsenhet.
För så här är det ju alltid, om än med skiftande intensitet och intervall. Man, vi människor, går ständigt in och ut ur perioder av omväxlade klarhet och vilsenhet, tankar och känslor, skeden och processer.
Precis som årstiderna och dess förunderligt föränderliga och ständigt livgivande kretslopp.
Just nu är det höst och jag känner mig lite lurad. För mig brukar hösten vara en tid för stillhet och eftertanke. En tid att landa i de förändringar som varit och ladda kraft för det som komma skall. Nu, i stället för att sitta insvept i en filt och smutta på te, yrar jag mest omkring kan knappt fånga en klar tanke.
Det händer massor inom och utom mig, och det är störande lite jag kan kontrollera, styra eller ens påverka. Jag har min ovana trogen försökt, men jag kan inte. Så nu försöker jag i stället släppa taget och bara låta saker hända. Bara... vänta in.
Det går så där, om än lite framåt. Faktiskt!
Kanske är just det min nästa insikt, tänker jag? Mina nya tider? Sedan, när stormen mojnat och jag återigen står stadigt. Att inte bara ständigt bjuda in till förändring, utan också våga välkomna den, inte bara med öppna armar, utan även med öppet hjärta.
Den som lever får se. Och det gör jag, helt klart. Lever. Och ser.
"It’s under my skin, but out of my hands."
Tears for fears, 1989.
känns det lite deppigt nu?
Jo. Det får, och kanske bör, det vara. Också. Inget är ju bara antingen eller.
Hur är din höst, förresten? Ditt då, nu och sedan?
Lite både och, månne?
Apropå det bor det duvor på mitt tak. Ibland springer de fram och åter som dårar, i timmar, och deras kloförsedda fötter river och rasslar i plåten. Då vill jag slita huvudet av dem. Duvorna.
Sedan stillar de sig plötsligt. Sjunker ihop tätt tätt intill varandra och börjar kuttra dovt och intimt, hals mot hals. Duvorna.
Varken antingen eller, utan både och. De också.
Bäst just nu:
Hösten. Förändringens kraft!
Kramar. Fortfarande och alltid. Krama varandra!
Wisbymaskeraden. Wisby strand på lördag. Tidernas hittills största maskerad på Gotland. Inte missa!