I vår flyttar vi in i vårt drömhus
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi blev kära i området för länge sedan. I över ett år har vi vandrat dit på promenader och gått där och fantiserat om att få bo just där, i detta lilla bostadsområde, lite avskilt i södra Visby. Vi tänkte att sen, när vi blir rika, ska vi köpa ett hus och bo just här.
Och så en dag dök det upp ett hus till salu, just på gatan där vi ville bo! Det var alldeles nyrenoverat, högt i tak, höga, stora fönster. Vi visste redan när vi såg bilderna på internet att där skulle vi bo! Vi gick på visning och förtjusades över de vita väggarna, den stora tvättstugan, golvvärmen och den luftiga hallen.
Vi insåg att vi skulle bli tvungna att införskaffa ett helt nytt möblemang, då vår beiga, nedsuttna soffa skulle bli direkt utskrattad om vi lyfte in den i detta palats. Varje dag gick jag till huset. Satt i trädgården.
Fantiserade om julkalasen jag skulle bjuda på, för i det här fina huset skulle hela släkten på över 40 personer lätt få plats.
Otroligt nog fick vi ett lånelöfte av banken. Skulle vi vinna budgivningen och dessutom köpa ett helt nytt möblemang, vilket kändes tvunget i detta vackra hus, skulle vi bli tvungna att leva på existensminimum. Vi lade ett bud. Och några timmar senare var i överbjudna. Huset gick för nästan 400 000 mer än utgångspriset. Jag var ledsen några dagar faktiskt och drömmen om hus lades på is.
Tills några veckor senare, då ytterligare ett hus dök upp, på samma gata, bara några stenkast ifrån Palatset. Jag dissade det direkt när jag fick se bilderna, skrattade nästan. Huset var målat i två olika nyanser av brunt. Den största inredningen gick i omålad furu.
Men trädgården var mysig. Mycket större än på det förra husets 600 kvadratmetersträdgård. Och så fanns där en bod som skulle passa perfekt som lekstuga. Och så gränsade ju tomten direkt till skogen som vi brukar hålla till i så mycket.
Så vi gick på visning. Två stora lönnar med perfekt röda löv ramade in uppfarten till huset. Brunt var det, huset, men den där rosa rosen i den vita spaljén på verkstadsbyggnaden var ju så vacker!
Toalettstolen och handfatet var ljusgröna och i hallen var det glaserad furubröstpanel.
Kökskaklet var brunt, men alla skåp och garderober i hela huset var rent hantverk, gjorda av farbrorn som ägt huset tidigare. Vi gick på en visning till. Hörde hur de andra familjerna där pratade om hur man kunde slå ut en vägg där, måla om lite där och bygga ut lite här. Själva tänkte vi att vi eventuellt skulle byta kökskakel, om vi skulle bo där. Och vår gamla beiga soffa skulle göra sig perfekt där i vardagsrummet.
En dag gick vi dit med barnen och gick runt i skogen precis bakom huset. Då såg jag blad som visade på att det kommer bli helt tjockt med blåsippor där, till våren. En stund senare kikade jag in genom köksfönstret och fick en tydlig vision, när jag spanade in i dunklet. Jag såg helt enkelt oss, där inne.
Leksaker över hela golvet. Intorkad bebisgröt på köksbordet. Dammtussar i hörnen. Mig, skrålades på någon gammal schlager, med fötterna på bordet fullt upptagen med att måla naglarna i någon trevlig nyans.
Bebisen jollrandes på en filt på golvet, på säkerhetsavstånd ifrån den varma vedspisen. Sambon och stortjejen lekandes elefanter där på köksgolvet bland smulorna. Någon halvvissen pelargon i fönstret och slarvigt målade köksluckor.
Då insåg jag att det här huset är Vi. Brunt och lite skevt på sina håll. Inga höga fönster eller vitputsade väggar så långt ögat når. Några knotiga äppelträd. En gammal skänk, dekorerat med ett Abba-klistermärke från 70-talet. En fuktros i vardagsrumstaket. En postlåda på sned. Där skulle vi bo. I huset utan förväntningar. Huset som inte utger sig för att vara något som det inte är. Vad man ser är vad man får. Huset som inte alls är perfekt på något sätt, men som inte skäms för det utan stolt och stadigt står kvar.
Och vi fick det och kommer inte att behöva leva på existensminimum alls. Och fram emot vårkanten, just när blåsipporna knoppas i skogen bakom huset, flyttar vi in. Vill tjocka släkten komma får vi nog slå ut en vägg eller två. Eller så slår vi upp ett tält i trädgården. Vi får se hur vi gör.