Ibland blir jag så trött på allt jag, jag, jag
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har aldrig särskilt stor lust att passera genom Gallerian på Öster.
Jag har en stark övertygelse om att musik litteratur, konst, teater är de allra viktigaste ämnena och som borde få mer plats i skolan.
Jag har funderat på vad de sa att de jobbade med om någon frågade, när de satt påstrukna på groggverandorna och hade en titel som ecklestiastikminister.
Jag har "I’ll find my way home" med Jon & Vangelis på singel. Som jag har tryckt till den låten.
Jag har ringt vänner som funderar på att komma hit med familjen och bett dem överväga att låta bli, känns genant att de ska behöva betala sådana priser på färjan till bolaget som gör vad det vill.
Jag har "Taxidriver" på dvd men har inte sett den än.
Jag har kommit fram till att Genesis. "Seconds out" har det renaste och lyxigaste omslaget av alla skivor.
Jag har ingen platt-tv.
Jag har varit i Färgelanda.
Jag har inte lika bestämda åsikter som mina kröniker-kamrater i bladet, jag flyter mer omkring, goofar runt och fnular. Fast det var ju i och för sig också en åsikt.
Jag har ätit uppskattningsvis åtta semlor i år.
Jag har så hudlöst tråkigt ibland, knappt nåt umgänge och de närmaste vännerna på mer än båtlängds avstånd. Då grottar jag ner mig i självömkan och spelar sen pajas när jag träffar folk.
Jag har gått upp några kilo, har väl aldrig haft nåt sexpack men nu har jag fått muffinmidja.
Jag har börjat läsa "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn.
Jag har min fantasi och den håller jag hårt i. Den är min bästa medicin, mitt bästa lyckopiller.
Jag har fan inga rena jeans.
Jag har fått påökt under arbetslivet, men aldrig 20 000 i månaden på ett bräde.
Jag har haft magsjuka och just då, när kramperna sätter in och det rinner ur alla ändar är jag aldrig särskilt sugen på Kina-mat.
…nej, det är inte riktigt sant, jag åkte bara igenom, svängde vänster mitt i samhället. Det var 2003. Färgelanda ligger i Dalsland.
Jag blir ibland bli så trött på mig själv, hela tiden detta "jag", "jag", "jag". Men det är bara att bita ihop.
Jag tror jag kommer att bli en sur gubbe med tiden.
Det är år sen förstås, men jag har tänkt att det inte är så länge sen jag var en liten pojke på en lekplats, med snedlugg, galonbyxor och famnen full av bus.
Jag har märkt att det mest är äldre människor som försöker tränga sig före i köer eller på andra sätt i vardagen tillskansa sig fördel gentemot andra.