Ibland kan jag sakna virvelvindarna
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag helt plötsligt känner att jag har blivit vuxen, men en ganska stor del i det hela har nog att göra med Lugnet. Man bryr sig inte så mycket om vissa saker längre, som man gjorde förr.
Detta kan nog, i mitt fall, ha väldigt mycket att göra med att jag har två småbarn, ty jag hinner inte längre bry mig om vissa saker fullt så mycket längre. Kanske kommer det tillbaka senare, när jag återigen få tid att tänka, om si sådär en 15 till 20 år!
Mitt utseende, är till exempel en sån där sak som lugnet har förbarmat sig över. Inte för att jag någonsin varit en särskilt ytlig eller nojig person, men nu når min likgiltighet snart inga gränser längre. Mitt förakt emot såna som hyser ett sånt där enormt intresse för sitt eget utseende växer dessutom dag för dag, särskilt när det handlar om vuxna människor. Kroppsfixering hör ungdomen till, ty när man är ung, kretsar precis allting runt en själv och ens egen uppenbarelse.
Sedan blir man vuxen och tillfreds och får annat att tänka på som är viktigare än bilringar eller beniga rövar. Och precis så verkar det bli för mig också. Jag kommer att gå helt i min mors fotspår. Jag tror aldrig ens att jag har sett min mor väga sig.
Lite blå mascara har jag sätt henne fästa på ögonfransarna innan jobbet och inför någon fest, men inte mer än så. Till vardags är det stora fleecetröjor som gäller och till fest någon kort, flygig kjol, helst med volanger. Håret, kort och snaggat. Det har verkat så skönt, min mammas förhållande till sitt eget utseende och jag är tacksam för att jag inte vuxit upp med någon supernojjig bantarmorsa, faktiskt. Ty här står jag nu.
Skön och avslappnad och tycker att jag är helt okej snygg och med vetskapen om att om det skulle skita sig helt så är det ändå insidan som räknas (som min kusin en gång sa, när hon såg mig prova bikini i ett omklädningsrum på Kappahl..).
Vidare bryr jag mig inte fullt så mycket om vad folk tycker om mig längre. Tycker det är trevligt om någon uppskattar min person, men orkar inte anstränga mig fullt så mycket som i yngre dagar. I yngre dagar var jag allas vän.
Jag var kamratstödjaren med stor K. Vissa dagar hade jag med mig långa listor hem från skolan, på folk som ville ringa mig eller som jag skulle ringa. Folk som ville prata ut. Idag har jag grav telefonfobi. Jag svarar aldrig i telefon i rädslan att det ska vara någon där som vill prata ut. Jag har inte tid med utpratande längre.
Jag gråter inte lika ofta längre, som innan jag blev vuxen. Jag vansinnesskrattar inte heller längre lika ofta. Livet har blivit lite mer jämt. Oftast är det väldigt skönt, men ibland kan jag sakna dem, virvelvindarna. Jag upprörs inte fullt så ofta längre, det försvann nästan helt efter andra barnet ankomst faktiskt.
Aldrig ska jag väl minnas den DEPRESSION jag nästan hamnade i, då när allting handlade om Bo Dahllöfs lilla lönelyft på 20 000 kronor i månaden, för lite mer än ett år sedan. Minns ni? Huva, vad jag var arg. Bo Dahllöf var den enda jag pratade om i flera veckors tid. Jag lyssnade på Progg och lovade mig själv att alltid rösta på vänsterpartiet framöver.
Såhär drygt ett år senare vet jag inte ens om jag ska rösta rött eller blått i årets val. Vänsterpartiet ska jag i alla fall inte rösta på. Bo Dahllöf har ännu en plats i min själ. Den 23 januari tänkte jag titta in på hans kontor när kommunen har öppet hus i sina nya lokaler.
Vi kanske rent av kan bli kompisar nu när jag har blivit vuxen, Bosse och jag!