Ibland kan man längta efter stranden i Thailand
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Svenska Spels nya vd:s lön, presenterades ju i GT förra veckan och även de extraförmåner hon berikas med och oj, vad jag försöker och anstränger mig för att inte hamna i samma sinnestillstånd som när Bosse D fick 20 000 kronor i lönelyft där innan jul. Men den enda tanke som slutligen snurrar i skallen på mig är "varför måste en person med 200 000 i månaden få ett extra tillägg i lönen för att kunna betala dubbel hyra och städhjälp"? Hon om någon har ju råd att själv bekosta sådan lyx.
Och sen går det utför och slutar precis som förra gången. Jag sätter på proggskivan, hetsäter sex mackor på raken, svär och dunkar huvudet i väggen. Över världens orättvisor.
Gotlands samlade medier ska ut på turné i olika bygdegårdar. Dit får folket komma och säga sitt. Skitbra idé. Men var det någon annan än jag som tänkte på att av alla medarbetare som företagen valt ut för att medverka på den här turnén så var endast en kvinna. Eva Bofride ska, som ensam kvinna, turnera runt i bygdegårdarna med inte mindre än elva män.
Det blir såhär på grund av att det är cheferna, samt några andra med högre positioner, som ska medverka på turnén. Gotländska medier är helt enkelt gubbstyrda, som så mycket annat här i världen.
Och på helagotland.se skrivs sex av de nio bloggarna av män. Varför frågar ingen mig om jag vill blogga på helagotland.se? Jag har bloggat i tre år! Jag hade jättemånga läsare på min första blogg, innan jag gjorde en ny, hemlig, för att slippa ifrån det stora läsarantalet. Jag är skitbra på att blogga. Särskilt om jag får betalt.
Ja fy fan, rent ut sagt, vad tråkigt det är att läsa tidningarna nu för tiden. Det är varsel, hjärtinfarkter, mord och nedskärningar. Nedskärningar på allting. Till på köpet är det januari. Snö och slask och kyla. Grått och trist. Fattigt. Det enda roliga är att det finns semlor och tulpaner.
Det tråkiga är att jag inte har råd att köpa vare sig semlor eller tulpaner och hade jag det så skulle jag ändå inte kunna äta någon semla, eftersom jag har problem med blodsockret när jag är gravid. Jag får högt socker till och med av bananer. Så jag får äta nötter, men inte för många, för då blir man hård i magen.
Och på måndag fyller jag år. 24 år. Den ska jag fira med de som är min närmast. Vi ska äta goda saker (fast jag får ju äta sockerfritt och det finns inte mycket sockerfritt som är gott tyvärr) och så hoppas jag på att få i alla fall en bukett med tulpaner.
För mig själv summerar jag mina 24 år i livet. Jag har inte vart i varesig Paris eller Thailand. Jag har inte rökt hasch på en strand på Bali. Jag har inte tagit dykcertifikat och inte lärt mig vissla.
Däremot har jag legat på BB. Snart två gånger. Jag har skolat in ett barn på dagis. Jag har vart full jättemånga gånger och varit på många festivaler och sett många konserter i mina dagar. Jag har hoppat fallskärm och jag har sagt ja till ett frieri.
Om 24 år, när jag har levt dubbelt så länge som nu, är jag 48 år. Då är jag kanske redan mormor eller farmor. Eller så ligger jag på en strand i Thailand och röker all hasch som jag inte hann röka i min ungdom. Fast troligen inte, eftersom jag inte gillar varken knark eller sprit. Längre.
Om några år är jag "i 30 årsåldern".
Om sex år, när jag är 30, har jag, förhoppningsvis, två ganska stora barn. Som går i skolan och kan prata och inte hänger i mina kläder och kommenderar mig att omedelbart tillfredsställa deras behov. De kan själva öppna kylskåpet och ta för sig. Själva sätta på vattenkranen. Leka själva.
För som om det inte vore nog med alla tråkiga rubriker i tidningarna, januarislasket samt min födelsedag och begynnande ålderdom, så är vår dotter i den värsta, värsta trotsåldern som går att vara i, tror jag. Vore det inte för det dåliga föräldrasamvetet, som man automatiskt utrustas med från dag ett som förälder, så skulle hon gladeligen få bo hos farmor och farfar eller mormor och morfar varje helg.
Precis som Mats Pettersson skriver i sin veckokrönika så är de skönaste stunderna på dygnet när hon sover. Så får man egentligen inte lov att säga när man är förälder. Nej, man ska vara glad och tacksam över sina väl fungerande äggstockar och över de barn som livet en ger.
Men när man har en skrikande, 14 kilo tung, unge, som hänger i ens kläder dygnet runt så är det ibland lite svårt med tacksamheten. Då kan man längta efter den där stranden i Thailand eller helt enkelt efter en stor, riktigt stark, grogg.
Istället skålar jag i sockerfri saft, påminner mig själv om att använda kondom i fortsättningen och hoppas att mina nästa 24 år ska bli lika underbara som de som gått.