När den tidiga höstdaggens pärlor glittrar i gräset om morgonen drabbas jag alltid av den stora melankolin.
När fåglarna sträcker, temperaturen drar mot minus om natten och när sommarens hammarslag över nejden tystnat.
Den krypande känslan av att allting är över och förbi.
När allt som hörs är trädens löv, de som snart ska ta eld i rött och gult, rasslar i vinden. De röda rönnbären, jorden som förbereder sig för vila. Jordsmak, förruttnelse.
I mitten av allting finns ingen historia och ingen närhet är så nära som efteråt, som om det är omöjligt att fånga storheten i stunden, att det vackraste, essensen av allt, syns som allra bäst i det som varit.
Ingenting är för mig mer känslan av sommar är en kvarglömd badboll på en tom strand, en bommad stuga och hjulspåren som leder därifrån, in mot stan.
Även i litteraturen är det en sanning, att det finns ett större djup, en krispigare spänning i en text skriven i imperfekt, ty i den finns även en outtalad men levd framtid.
Jag sitter i stugan i Småland och skriver det här, jag är ensam här, jag skriver i presens. Jag sitter ute med en kopp snabbkaffe, solen värmer gott, det är förmiddag, en bil körde just förbi nere på vägen, en Audi, en blå, jag vet inte vem det var, jag kände inte igen den.
Jag har några dagars ledigt, klipper gräset, städar, plockar undan. Vi var här i somras, då var det bad, lek och stoj. Nu är det efteråt, nu är det senare i livet.
Den stora melankolin, dess vågor av förgänglighet. Ibland svider det till i halsen: håll kvar, vill hålla kvar!
Hur allt går så fort, hur dagar kommer och åren går. Barnen växer upp, blir större, mer självständiga, men är ännu mottagliga för en kram.
Pappa och mamma som i år följt varandra bort från detta livet, med bara månaders mellanrum. Det är kärlek. Det är så jag måste se det. Det är kärlek.
Ofta kryper en känsla av stress sig på. Måste ringa dem, måste ringa. Men det finns inte längre någon som svarar, den insikten slår mig tiondelen senare.
Någonstans slår ändå en hammare och det går ännu att höra fåglar, den blå Audin har vänt på vändplatsen, antagligen, och kört tillbaka och snart ska jag steka upp några ägg till lunch.
I kväll, när jobb och skola är slut för dagen, ska jag ringa hem och säga att jag kommer tillbaka i morgon och att vi måste göra något fint av den dagen, den också.
För det finns så många dagar som aldrig kommer åter.
* * *
Den 11 september är också, det ska vi inte glömma, årsdagen för militärkuppen i Chile 1973, Ronnie Peterssons död 1978 och Anna Lindhs död 2003. Även det dagar då vi vet vad vi gjorde.