Ibland vill man vara förbannad utan anledning
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag skulle vilja vända på det, för sur var det minsann länge sen jag fick vara för mig själv.
För är jag sur blir min omgivning också sur, och då blir jag inte direkt på bättre humör.
Man trallar ju tyvärr inte alltid omkring i en ljusrosa tillvaro. Ibland vill man vara förbannad helt utan anledning, bara låta lågtrycket blåsa in över tillvaron och tjura ihop i en hög på vardagsrumsgolvet.
Men som sambo och pappa går det inte. I nio fall av tio slutar det med att resten av familjen är surare än jag fast det var jag som började och alltså borde ha rätt att vara på mest dåligt humör.
Jag har aldrig träffat någon relationsexpert, och jag brukar hoppa över de spalterna i kvällstidningarna, men jag bara gissar att kapitlet "sur" i deras instruktionsbok tar upp större delen av innehållet.
Det märkliga är hur lätt man fastnar i den där nedåtgående spiralen, någon (jag) är lite irriterad på något, är kort i tonen eller direkt otrevlig och när jag sedan får den ödesdigra nyckelfrågan "är du sur eller" blir det också hugget i sten.
Ja, jag är sur. Skitsur. Varför undrar du?
Och sen går det undan, inom en halvminut har vi båda spårat ur helt och tjafsar istället om vem det var som började och så kommer till sist meningen "men du då" och då är det tvärkört att leta sig tillbaka till status quo.
Nu är det jag som skriver det här i tidningen eftersom det är min krönika, men det skulle lika gärna kunna vara min sambo.
Eftersom vi bor och lever ihop upplever vi ju samma gräl fast från två olika håll, och det lustiga är att när vi sedan slutit fred och diskuterar vad det egentligen var vi bråkade om är våra historier exakt likadana fast spegelvända.
Nu är det dessutom semestertider, och sådana är till för att hämta andan, ta det lugnt, vårda relationer och bara ha det bra i största allmänhet.
I verkligheten är semestertider också skilsmässotider och det är inte svårt att förstå varför.
Man ska nämligen inte umgås för mycket med den man är ihop med. För aldrig är kön till familjerådgivningen lika lång som efter sommaren och julhelgen.
Vi kommer inte ställa oss i den kön, att tjafsa om småsaker hör liksom vardagen till och efter lågtryck och kuling kommer sol och stiltje.
Nu tycker jag att jag hör henne muttra över något i köket.
Jag ska nog gå dit och fråga om hon är sur.
Eller kanske inte.
Ibland när jag berättar att jag pysslar med allmogesegling får jag överslätande skratt till svar, någon säger "men vad trevligt" som om det inte är på riktigt allvar.
Bara för att båtarna inte är gjorda av kolfiber och plast är det bara lite gulligt.
De vet inte vad de pratar om.
I lördags kappseglade vi mellan Katthammarsvik och Valleviken, 23 distansminuter (drygt fyra landmil). Över land dundrade åskan och när jag vände mig om utanför Magö såg jag en enorm molnkam komma mot oss.
"Det är en aktiv kallfront", konstaterade gasten Tobbe.
"Och vad innebär det i klartext", undrade jag.
"Att den rör sig fort som satan", blev svaret.
Det var snarast en underdrift, och man är inte så stöddig i en sexmeters träbåt med alla 22 kvadratmeter segel satta när en kallfront med attitydproblem sparkar en i ryggen.
Vi klarade ändå stormen och seglingen bra, förutom att vi med klar segerchans blev inlurade i fel vik av värsta konkurrenten Stig Peterson i Ester så att Hedda (Kenneth Broscheit) kunde smita förbi och spöa oss med en ynka minut efter drygt fyra timmars segling.
De är säkert i maskopi med varandra, de där östergänningarna.
Betydligt sorgligare blev slutet för stackars fina Engla Linnea, som revat toppsegel till trots blev omkullslagen av kastvindarna. Besättningen plockades upp av sjöräddningen, men den vackra båten är nu bara ett vrak som står som ett slags minne på stranden vid Ytterholmen.
En klen tröst är att hon i alla fall gick under i sitt rätta element, när hon seglades, och slapp att som så många andra tvåmänningar stå och dö i en kalklada någonstans.
Veckans lista. En omöjlig lista som egentligen skulle behöva vara 500 namn lång. Men ändå, fem personer jag hade velat ta en pilsner och diskuterat ett och annat med.
1) Jungfru Maria. Det är inte utan att man är lite nyfiken på henne och vad hon egentligen höll på med. Hon får gärna ta med sig Jesus också så ska han också få en bärs.
2) Adolf Hitler. Världshistoriens ondaste man. Klart man undrar varför?
3) Min pappa. Det är fortfarande mycket jag önskar att jag hann fråga.
4) Min farfar Georg Pettersson. Jag fick ju aldrig träffa honom eftersom han dog 1972, men jag har förstått att han hade en del att säga till om här på ön.
5) Min morfar Gustav Johansson. Det var, sägs det, en tuff gubbe. Mer om honom i kommande krönikor.