Ilskan gör allting så tydligt
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har provat ämne på ämne i skallen men inte ens en enda liten meningsjävel har jag lyckats kläcka. Som en stor degklump ligger jag och jäser, utan förmåga till kreativitet och engagemang. Och det värsta är att det inte bara beror på att jag är höggravid och ska föda om tre dagar. Nej, ju mer jag tänker på det så är det inte klokt vad om sig och kring sig man blir, ju äldre man blir.
Innan jag fick barn så tyckte jag någonting om ALLT. Jag var alltid säker på min sak, allt var alltid svart eller vitt. Jag var ofta upprörd och förbannad. Jag talade ofta utan att tänka, kastade mig in i diskussioner med liv och glädje. Ibland vann mina argument, ibland inte, men inte ändrade jag min ståndpunkt bara för att jag råkade förlora en liten argumentation. Jag BRANN.
Jag minns att jag blev rysligt arg när min moster en gång sa att " det där feministiska tänkandet du har, det kommer att lugna ner sig när du blir vuxen". Jag tänkte att "fy fan då vill jag aldrig bli vuxen".
Just det där med feminismen har inte lugnat ner sig nämnvärt ännu, även om jag kanske bytt lite spår i mitt tänkande på den fronten. Men när det gäller allt annat så stämmer det. Visst bryr jag mig om saker, men numera ställs jag hela tiden inför det där "å andra sidan" som bara ställer till det för en hela tiden, särskilt när man vill skriva en bra krönika.
Jag kan helt enkelt inte bestämma mig för saker längre. Jag vet inte ens om jag ska rösta höger eller vänster vid nästa val! Och NÄR jag väl bestämmer mig för något, så är det inte alltid som jag orkar eller vågar stå för det, numera.
Jag tänker på hur arga vi brukade vara! Hur vi satt och drack vin och åt knäckebröd med mozzarellaost i Elsas lilla lya och pratade om hur jävligt allting var. Hur vi ifrågasatte allting! Planerade små aktioner.
Hur vi så småningom blev fulla och drog på stereon på max och dansade oss igenom nätterna.
Nu står jag här med min höggravida kropp och vill dra på stereon på max och bara dansa bort all ilska, men just det ja! Jag kan ju inte störa grannarna såhär efter tio!
Herregud, för några år sedan var grannar det sista jag tänkte på. Det fanns tusen saker som var viktigare än sura grannar, när jag var nitton år.
Och när jag nu står där, jättetjock och skitförbannad, så blir allting så klart igen. Ilskan gör allting så tydligt. Med ens vet jag precis vad jag tycker och vill. Och när jag inser det så blir allting jätteläskigt!
För kanske är det så att man går runt och tror att ens nerlugnande där efter den hetsiga ungdomstiden handlar om att man helt enkelt blivit mer mogen och förståndig, fast det egentligen handlar om att man anpassat sig.
Man är inte arg längre, för det passar sig inte. Man är helt enkelt bara feg och lat. Rädd för vad folk ska tycka. För lat för att orka argumentera för sin sak.
Så här får ni. Några korta grejer som jag tycker, men inte orkat/våga skriva om här förut:
✔ Angående insändaren om polisens övervåld, rasistiska uttalanden och så vidare: Det där grundförtroendet som svenska folket och särskilt de medelålders och äldre, har för polisen, är rent ut sagt obehagligt.
Det är obehagligt hur eventuella övertramp som poliser gör, ständigt tystas ner eller ursäktas. Inse att det FINNS poliser som gör fel, det finns poliser som inte borde vara poliser, poliser som är as. Utgå inte alltid ifrån att polisen har och gör rätt. Även de måste ifrågasättas.
✔ Hela grejen med sossen Jan Emanuels uthyrning av sommarbostad var helt befängd! Så länge man kan tjäna pengar på ett sätt som ingen annan förlorar på, så måste man få göra det! Sossarna och alla andra bör uppröras över hur skattepengar går till löneförhöjningar åt redan välavlönade gubbar, istället för att gå i taket över att en människa vill tjäna de pengar han har möjlighet att tjäna.
✔ Vidare vill jag ta tillbaka det jag skrev om Lennart Koskinen och Svenska Kyrkans "storhet", nu när de vill avsäga sig vigselrätten. Jag vet inte vad jag tänkte.
Det suger att Svenska kyrkan helt plötsligt nu, när det blir lag på att man ska kunna ingå samkönade äktenskap, vill avsäga sig vigselrätten. Det är bara ett sätt att dölja ett enormt problem med trångsynthet och homofobi som finns inom kyrkan. En feg lösning på problemet, helt enkelt.
Nu ska jag föda barn. Jag hoppas att det blir en liten bög.
Amen.