Inga fler mål kvar i livet?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Regnet vräker ner och min eka i hamnen är förmodligen på väg att sjunka.
Dessutom borde jag ge mig ut i skogen och leta svamp. Kantareller och annan matnyttig svamp har nog satt fart nu.
Men först ekan.
Tio i åtta släpper jag ut hönsen.
Pärlan, Hillevi och hennes nu halvvuxna enda kyckling, som vi ännu inte vet om det är en tupp eller höna, rusar glatt kacklande ut till matskålarna. Hildur är sedan en tid fast förankrad på ett rede, där hon ligger på ett ägg för att ruva fram en kyckling. Våra hönor är sannerligen inte produktiva.
Pekka då? Ja, han sitter kvar på sin sovpinne och ser eländig ut.
- Influensan! säger han med en röst som tyder på att han när som helst kan trilla av pinn.
- Svininfluensan? frågar jag och försöker låta mindre skeptisk än vad jag egentligen är. Jag känner Pekka och hans "sjukdomar".
- Nej, rävinfluensan. Den värsta av alla influensor som någonsin funnits.
- Symptom?
- Ja, det är synd om mig! svarar Pekka.
- Symptom sa jag. Inte synd om.
- Ont i hela kroppen ända ut i stjärtfjädrarna och när jag vaknade klockan fyra kunde jag knappt gala. Hoppas den här sista tiden går snabbt så jag slipper plågas.
- Ja, jag får väl nacka dig då. Det går snabbt.
- Fast å andra sidan så känner jag mig betydligt bättre nu. Vad får vi till frukost?
- Det vanliga!
Med två snabba vingflax lämnar Pekka hönshuset, knuffar undan kycklingen från ena matskålen och vräker i sig maten (vetekorn och torkat hönsfoder).
Ett tydligt tecken på att det nu är höst är bilarna.
Så här menar jag. Det är exakt en kilometer till Fiket och ytterligare några hundra meter till Affären. När jag sommartid cyklar Hamnvägen upp till någon av dessa lokaler är biltrafiken ner mot hamnen intensiv. Det är alltid svårt att se personerna inne i en bil, därför hälsar jag för säkerhets skull på alla bilar. Sommartid reagerar många förare i de mötande bilarna med stor förvåning. "Vem var det där?" tänker de nog.
Men nu när det är höst är så gott som varenda bil hemmahörande i trakten och hälsandet blir betydligt mindre komplicerat.
Efter att ha cyklat genom Baltikum har jag egentligen inga givna mål kvar här i livet. Tråkigt men sant. Fast ändå. VM i fotboll i Brasilien 2014 skulle jag gärna åka till.
Tänk bara, VM i Brasilien! I fotboll!
Nu är mitt bankbyte klart. Från Swedbank på Storgatan i Hemse till Handelsbanken på samma gata. Orsaken är Swedbanks svinaktiga bonusar till de högsta cheferna och bankens "härjningar" i Baltikum, som försatt inte minst Lettland i en hopplös nationalekonomisk kris. Folk talade mycket om de svenska bankerna när jag cyklade genom Baltikum. Jag träffade bland annat en man som byggt en fantastisk turistanläggning på den lettiska landsbygden. Pengar hade han fått låna hur mycket och hur lätt som helst. Nu ligger anläggningen så gott som helt öde.
- Det ser inte så bra ut, sammanfattade ägaren när jag bodde där en natt.
Nu närmast ska jag noggrant läsa in mig och granska Vattenfalls energipolitik och sen överväga om jag ska vara kvar som kund hos Geab eller byta elleverantör.
En solig höstdag gör vi en utflykt med pappa till Valar, den gamla fyrplatsen söder om Burgsvik. Alldeles nära stranden nedanför ett fritidshus står ett stabilt träbord med två bänkar. Där dricker vi kaffe.
Förmodligen tillhör bordet huset, men vi känner oss ändå inte som inkräktare. Huset är nämligen kringgärdat av en stenmur och det gör att stranden här inte känns "privat". Stränderna är inte privata någonstans, men finns där inget stängsel mellan huset och allmänningen känns det ändå en smula obehagligt att vistas där. Och det är nog också så många strandnära boende vill att vi ska känna.
Går det inte att skapa en lag som kräver stängsel vid tomtgränsen ner mot havet?
Ytterligare ett mål att uppnå under det allt kortare återstående livet.
Svensk mästare i varpa.
Jag tror att vi i Bäl IF skulle ha chansen om jag bara kastade lite bättre. Vid det årliga Mästarmötet i varpa vid Kräklingbo marknad kastade jag som en hel tunna med skit, men trots det var vi nära att besegra svenska mästarna från Banda. Men endast nära. Hade bara jag kastat som en halvfylld skittunna så hade vi kanske vunnit.
Nästa år avgörs SM i Eksta, så nu ska jag börja träna. Svensk mästare i varpa, sen kan jag lugnt sätta mig i vilstolen på altanen ut mot havet och invänta solnedgången.
Ekan flyter.
Elva kantareller, tre champinjoner, tolv kremlor, fyra blodriskor och arton soppar.
Inte så illa.