Nio dagar kvar till julafton känns livet trots allt ganska hanterbart. Allt handlar som vanligt om matchning av förväntningar och krav. Sillen ska ännu läggas in och en vacker gran ska hittas. Sedan behöver jag inte mycket mer. Jo, lite glögg och ett änglaspel. Det är något med den där spröda klangen som slår an i mig. Ingen jul utan knubbiga änglar som snurrar runt och förkunnar att friden har lagt sig.
Med åren har julaftonsfriden ersatts mer och mer av den 23:e. Uppesittarkväll, tulla på julgodis och glögg, och lyssna på radions rimsmedja. I saligt minne bevarad, min förra chef Hans Hemlin gillade att göra sin röst hörd. Han brukade ringa in och önska rim till hittepåklappar. Som strumpstickor till frun. Jag fick uppskattning i en plåtburk, några hekto te med en rejäl slant kontanter gömda i. Att som anställd få uppskattning i julklapp känns i hjärtat, hittills har inget slagit teburkarna från Hemlins. Jo möjligen, i form av humor. Ett år delade en tidigare vd ut stora chokladaskar med belgisk choklad. När jag hunnit äta hälften fick jag ett varningssamtal i telefonen. Chokladen kunde innehålla salmonella och måste omedelbart kaseras!
Sedan ett par år innebär kvällen före julafton att hålla koll på väderprognosen. I fjol blåste julbadet in. För att doppet ska bli av krävs någorlunda lugnt väder. Prick klockan 11.00 är det dags. Då tassar vi ur bilarna i Fridhemsviken. De som bor nära kommer till stranden iförda morgonrock och badtofflor. På sekunden rusar alla tappra i, frustande och vrålande, som rabiessmittade sälar. Det är något speciellt och väldigt humoristiskt i anledsdragen hos den som väldigt hastigt blir nedkyld. Väl uppe på stranden igen slår kroppen på full effekt, märkligt nog blir man varm på bara några sekunder.
Du är välkommen du också. Inget smakar så gott på julbordet som efter en kall avrivare i Östersjön.
Dessvärre är det bara en tidsfråga innan havet blir varmare. Fyra gånger Sveriges yta har i sommar smält bort från Arktis. Det lär inte hjälpa att min vespa drar så lite att om bensinkranen är av kommer jag nästan en kilometer. På hundra år kommer temperaturen ändå att stiga fyra grader.
– Då måste man bli tusen år innan det blir bra väder, konstaterade en solstråle i lunchrummet på jobbet, medan snön yrde utanför fönstret.
Julen är den tid då vi söker värme och vår flock. Även den vildaste ensamvarg behöver känna gemenskap. Flocken må vara två katter i knäet, 27 barnbarn eller en sur karl som inte sprider särskilt mycket trivsel i huset. Jag önskar att ingen skulle behöva sitta ensam på jul, men jag vet ju att tv:n för många tyvärr är det enda sällskapet.
En invandrare jag känner skrev på Facebook: ”Svenskar saknar artighet, det har gjort mig besviken, jag tror att det representerar ett kallt hjärta, jag tror verkligen det, jag blir sjuk här, ni är som snögubbar för mig”.
Man får aldrig en andra chans till ett första intryck. Tål att tänkas på om man inte vill uppfattas som snögubbe i jul.
God och varm Jul på er!