Ingen vann hönsens enduro
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det här skriver jag onsdag kväll klockan 20.54.
Hammarby förlorar mot Trelleborg och ramlar ur Allsvenskan.
Folk med vanligt vett och förnuft får säga vad de vill - fotboll är inte allt, så kan de gå, livet går vidare och åtskilliga andra floskler - men för mig är det just nu enbart svart.
Jag orkar inte förklara.
Nu går jag och lägger mig.
En mormor i Hemse har under höstlovsveckan haft sina barnbarn från Stockholm på besök. I slutet av veckan ska hon åka färjan med dem till Nynäshamn där föräldrarna möter. Sen tar hon färjan tillbaka igen. Hon har redan köpt biljetter.
Av en ren slump får hon veta att det finns något som heter hämta-lämna-barn-biljetter, vilket betyder att man åker på enkel biljett om man tar nästa färja tillbaka igen. En utmärkt service!
Men varför hemlighåller Destination Gotland att den möjligheten finns? Jag lusläser Destinationens hemsida och hittar detta:
Barn/ungdomar som ej fyllt 13 år tillåts inte resa ensamma utan kan endast resa med resesällskap minst fyllda 15 år.
Inte ett ord om någon rabatterad biljett för den här mormodern.
Hönsgårdens årliga endurotävling HGN slutade i total kaos.
Ingen vann.
Tävlingens ende deltagare, tuppen Pekka, förklarade vid den efterföljande presskonferensen:
- Banan var en skandalös skandal, inga vattenpölar och ingen lera någonstans. Dessutom fick jag inte igång motorcykeln.
Ensam hemma flera dagar tillåter jag viss oreda i köket och startar två kladdiga projekt. Marmeladkok på päron och ingefära och upphällning av flytande honung, både naturell och smaksatt, på små flaskor.
Kladd på diskbänken, på golvet, i grytorna, på dörrhantagen, på toalocket, på kläderna... Överallt! Men det mesta måste vara rengjort söndag eftermiddag. Då kommer hustrun hem.
Svininfluensan närmar sig snabbt. Påstås det.
Men det gjorde den ju redan i somras! Lagren av handtvättsprit såldes slut i ett nafs och folk med lite vanlig förkylning trodde det var influensan. Min 96-årige far kom på besök tidigt på hösten och på väg från flygplatsen hostade han till en gång och förklarade sen att han med största sannolikhet drabbats. Han vägrade sedan under resten av vistelsen att ta folk i hand när han hälsade.
Men nu lär iden vara på gång. På riktigt. Men folk tycks inte längre oroa sig lika mycket. Fler och fler hör jag nu säga att de inte tänker vaccinera sig. Jag är en av dem.
Det har ropats Vargen kommer! alltför många gånger.
Lördag. Jag gör min traditionella rundresa till gravarna. Börjar på Östra kyrkogården i Visby hos min första hustru som dog i cancer. Därefter Västerhejde hos min lillasyster som också dog i cancer och hos mamma och hennes man, som barmhärtigt nog dog av ålder.
Vid Västerhejde kyrkogård är det fullt med bilar och massor med folk, både i och utanför kyrkan. Det är barndop. Jag träffar Joakim Åstrand på Radion. Ett barn till en bekant har just döpts. Och utanför kyrkan köar nya dopgäster. Den här gången är det GA:s redaktionschef Peter Wennblads dotter som ska döpas.
Samtidigt vandrar anhöriga omkring bland gravarna, sitter på huk och tänder ljus, krafsar bort vissna löv och lägger ner kransar av tallkvistar och höstblommor.
Jag avslutar på kyrkogården i Öja. Det har börjat mörkna. Jag tänder ljus hos han som vinkade när han körde förbi vårt hus och tio minuter senare hittades död i sin trädgård. Hos han som jag delade min tvåmänning med. Vi hann segla en gång innan han dog. Cancer. Och hos han, stenarbetaren, som också dog av cancer. Alldeles för ung. Han och jag var oense om mycket, men ändå goda vänner. Hur kunde han, en arbetargrabb med ett brinnande förakt för kapitalister, moderater och överhet, ändå hålla på Djurgården, moderaternas klubb? På det hade han aldrig något svar. Det hade bara blivit så.
Jag minns dem alla med värme.
Och just nu ringer min far från Lomma och frågar när matchen IFK Göteborg - AIK börjar.
- Klockan tre, svarar jag.
- I vilken kanal?
- Canal+ Sport, men den har varken du eller jag, säger jag.
Då får han ett traditionellt ilsket utbrott och säger, för ungefär tvåhundratrettiosjunde gången, att de som bestämmer på TV medvetet lägger de idrottsevenemang som han vill se i TV-kanaler som "vanligt folk" inte har.
Och jag försöker förklara, också för tvåhundratrettiosjunde gången, att det handlar om kapitalismens villkor, den som betalar mest... och så vidare, och så vidare.
- Det skiter jag i, jag vill kunna se den idrott jag vill utan att betala en massa extra! säger han.
Och avslutar sedan samtalet för han har kokande ägg på spisen.
Men märkligt nog. Söndag, fyra dagen efter tragiken med Hammarby, livet tycks gå vidare. Trots allt.
Och jag tänker inte knipsa av min vänstra öronsnibb med den grönvita tatueringen! Vilket flera har föreslagit.