17 september
Halva september och det är fortfarande badvarmt i vattnet. Femton grader. Visserligen kallare än högsommarens tjugo grader, men ändå betydligt varmare än decembers fyra. Man måste se det så.
Dessa fantastiska höstar, i synnerhet på öar. Jag har noterat att allt fler säger samma sak och kanske har det med åldern att göra. Tidigare vara det bara vår och sommar som gällde och som barn även tre dagar i januari med användbart skid- och kälkföre. Allt övrigt var bara en plågsam förflyttning genom dimma, blåst och snöslask.
Men nu står vi här i grånade och gleshåriga klungor och pratar lyriskt om hösten, den bästa av alla årstider. Inget fel på sommaren, men den blir ofta jobbig med sin måstehysteri. Fan och hans mormor om man inte till fullo utnyttjar de underbara sena ljusa sommarkvällarna! Vi kvällströtta går och lägger oss med dåligt samvete och försöker stänga av skratten och de övriga sommarljuden utifrån för att kunna sova. För att inte tala om alla sommarevenemang som borde besökas och släktingar, vänner och alla andra som plötsligt dyker upp och vill umgås. Helst sent på kvällarna. Ingen vill däremot uppleva de helt fantastiska tidiga sommarmorgnarna med mig.
Ja, hösten är en underbar tid.
På tal om åldrandet så har jag precis för mig att jag tidigare lovat ge fortlöpande rapporter om mitt eget. Kanske har jag förträngt det, men här kommer i alla fall en första rapport.
Mina knän, i synnerhet det högra, är inte längre som förr. I morse, efter gårdagens varpatävling i Väskinde, kunde jag knappt ta mig ur sängen.
Namndemens är något jag lidit av ganska länge och den blir bara värre. Öga mot öga med en person jag träffar så gott som dagligen och jag minns inte vad han heter!
I affären klarar jag numera bara två inköp utan minneslapp.
Pinkandet tar allt längre tid.
Läser dödsannonser med ett allt större intresse.
Har börjat tycka om stekt lever.
Läste för en tid sedan Mien Niklassons krönika i GA. Hon berättade om den nya skolbussorganisationen. Kvart över sju stiger hennes son på skolbussen vid Hablingbo kyrka. Sedan åker han Silte och Hablingbo runt i en halvtimme och därefter tillbaka till Hablingbo kyrka igen och förbi Miens gård. Men där får bussen inte stanna!
Vår lilla åttaåring måste alltså sitta och åka en kringelikrok på nästan en halvtimme för att sedan åka förbi sitt eget hem igen! skriver Mien.
Mien, det finns säkert någon helt ologisk byråkratisk förklaring till detta.
De fruktade och innerligt hatade mördarsniglarna har länge härjat i trädgårdarna här i Burgsvik, men av någon lycklig anledning har vi nere vid hamnen varit förskonade.
Men nu är de på framryckning. Drygt halvvägs ner på Hamnvägen har de kommit. Bruna, slemmiga, äckliga och, framförallt, många. Det går inte att stoppa dem.
Vad göra? Plocka och döda, plocka och döda, plocka...
Var jag en mördarsnigel skulle jag aldrig våga komma in till mig.
Tre tomma ölburkar på den smala gräsremsan längs vägen utanför stenvasten.
När vår tystlåtne burksamlare från vårdhemmet gick här hela dagarna och tog hand om allt som var pantbart, då var det alltid rent och fint utmed vägkanter och i diken i hela samhället. Men nu är burksamlaren död och han har ännu inte fått någon efterträdare.
Två av burkarna hittar jag själv. Den tredje hittar gräsklipparen.