Inget intresse för vår bastu?
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Visserligen är jag van att vakna tidigt, men inte så här tidigt.
Halv fyra. Estnisk tid.
Jag är klarvaken. Det är söndag och om några timmar startar Vasaloppet och det tänker jag inte missa. Inga estniska TV-kanaler sänder loppet, men jag kan se det på SVT Play. I går såg jag Hammarby besegra Villa i bandyn semifinal, så helt avskuren från civilisationen är jag ändå inte.
Då, när jag vaknade, dök det upp en tanke som jag sedan inte kunde släppa. Den höll mig vaken och till slut var det lika bra att stiga upp.
Så här sitter jag nu, halv sju, och det blir ingen frukost förrän åtta. Tanken hänger kvar och stör.
Tanken:
Kan man leva sitt liv så att klockan alltid är åtta?
Jag vaknar klockan åtta i Kina, sätter mig på ett flygplan och flyger väster ut fram till nästa tidzon där klockan också blir åtta en timme senare. Fortsätter sedan till nästa zon och nästa och nästa... Klockan är hela tiden åtta, eller någonstans mellan åtta och nio. Men klockan nio får jag aldrig uppleva. Och var blir det nytt datum, alltså klockan åtta nästa morgon?
Jag måste sluta vakna så här tidigt.
Jag inleder nu min sista vecka här på Dagö. Första versionen av boken är snart färdigskriven och isoleringen med de strikt inrutade dagarna har blivit exakt så effektiva som jag hoppats på. På fredag tar jag färjan från Tallinn och även om vi fastnar i isen någonstans, så är jag i alla fall på väg hem.
Men jag kan inte sitta fast för länge i isen, för jag ska besiktiga bilen den nittonde, hålla föredrag i Bäl på kvällen, kasta varpa i Mulde ridhus på söndagen och hålla ytterligare ett föredrag i Linde samma dag.
Om det blir kärvt där ute i isen hoppas jag isbrytaren Ymer finns i närheten och gör en insats så att jag hinner hem i tid.
I går kväll bjöd hotellägaren hem mig på bastu.
Han har bastun i ett hus ute på gården. Med långa vedträn i en eldstad utanför själva basturummet värms det stenfyllda aggregaten inne i bastun. Och en kastrull md snö att kasta på de heta stenarna.
Ungefär så har jag tänkt att det ska vara i den planerade bastun på hamnen hemma i Burgsvik, Ja, planerade är ordet, jag börjar snart misströsta för ingenting händer. Egentligen borde bygget ha satts igång redan i höstas, för bygglovet är klart. Men när sommarfolket försvann upphörde så gott som all aktivitet.
Jag trodde att ortsbefolkningen skulle applådera en allmän bastu i hamnen, men på de listor vi haft ute för intresseanmälan är det bara en handfull ortsbor som skrivit på. Men där finns nära två hundra namn på intresserade från fastlandet.
Nu kommer kanske folk hemma att bli sura på mig för att jag skriver det här, men det får jag försöka stå ut med. Jag gör ju det för att få lite fart på dem.
Estniska är inget lätt språk. Man kan tycka att det borde finns lite mera svenska i språket, i alla fall här på Dagö som var i svensk besittning 1563-1721. Etthundrafemtioåtta år det är mycket, men när jag bläddrar i lokaltidningen Hiiu Leth förstår jag just ingenting.
I veckans horoskop för oxen, som är mitt tecken, hittar jag i alla fall ord som ideid, energiat och positiivset, vilket jag hoppas betyder att jag har idéer, är energisk och positiv. Jag ber Karin, hon som passar upp mig, att översätta mitt horoskop för den kommande veckan:
Du har stora möjligheter att få ett jobb du gillar för du är idérik, positiv och energisk. Däremot kan familjelivet bli ganska tufft.
Får väl se vad det där sista innebär när jag kommer hem.
Jag har vid det här laget promenerat på så gott som samtliga vägar i Kärdla. I går hittade jag dock en väg på kartan som jag ännu inte utforskat. En väg från centrum, en enda lång raksträcka i två kilometer, därefter en skarp högersväng och vägen tar sedan slut ute vid en större väg.
Den beslutar jag att gå.
Vädret är strålande och jag går i sakta mak och njuter. Stannar ibland och tar lite bilder. Efter två kilometer är jag framme vid högersvängen och kommer då in i skogen där det ligger tre tämligen nybyggda lyxvillor rad. Det finns också en å på karten och jag ser den tydligt, även om den till drygt hälften är fylld med is och snö.
Fortsätter ut mot den större landsvägen, men när jag kommer förbi tredje lyxvillan tar vägen plötsligt slut! Och ingenting tyder på att det finns en fortsättning gömd under snön. Jag fattar absolut ingenting. En dam med hund kommer gående, men hon talar mycket dålig engelska och är inte till någon hjälp, så jag går samma väg tillbaka för att efter några hundra meter ta en annan väg ut till den större.
Men den vägen är också försvunnen!
Jag har från centrum gått rakt öster ut istället för åt väster. På en lika lång och spikrak väg med en kraftig högersväng och där det finns en å, exakt som den planerade vägen på kartan. Fast åt motsatta hållet.
Hittar ytterligare ett ord. Ustepaugutamistega. "guta" där i mitten, kan det ha något med Gotland att göra?
Karin: - Det betyder ungefär att "smälla i dörrar".